2015 tilldelades den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur för sitt "mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid", som Svenska Akademien skrev i sin motivering. I Svetlana Aleksijevitj - Sovjetintelligentians röst gör den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein en kritisk genomlysning av Nobelpristagarens författarskap. Han menar att Aleksijevitj lyckas med att på ett beundransvärt sätt ge röst åt både de som tystats och de som traditionellt inte lyssnats på. Samtidigt, hävdar han, misslyckas hon med att skapa någon verklig polyfoni. Hennes dialogiska form döljer tvärtom ett monologiskt budskap. Aleksijevitjs syfte tycks inte vara att förstå komplexa skeenden, utan snarare att utdela fördömanden. I denna bemärkelse förväxlar hon författarens och journalistens uppgift med åklagarens, hävdar Vladimir Golstein. OM FÖRFATTAREN Vladimir Golstein är professor i slaviska språk vid Brown University, Rhode Island, USA. Han är författare till Lermontov's Narratives of Heroism (Northwestern University Press, 1998) och en rad artiklar och essäer om ryska 1800- och 1900-talsförfattare, som Bulgakov, Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Tolstoj och Tsvetajeva. UR BOKEN "Aleksijevitj vill inte att vi ska förstå, hon vill att vi ska fördöma" Av Vladimir Golstein Övers. Stefan Lindgren Ur Svetlana Aleksijevitj - Sovjetintelligentians röst Den liberala ryska intelligentsians nedlåtande syn på det vanliga ryska folket som odugligt, eftersom det inte är "västerländskt nog", har förlöjligats av sådana djupa ryska författare som Dostojevskij och Tolstoj. I sin beskrivning av Pierre Bezuchov ställer Tolstoj dennes "respekt för folket" mot det traditionella liberala avfärdandet av folket som obildat och vidskepligt: "Villarskijs anmärkningar och ständiga klagovisor över Rysslands armod, efterblivenhet i förhållande till Europa och okultur kunde inte minska Pierres entusiasm. Där Villarskij såg livlöshet, där såg Pierre en mäktig livskraft - den kraft som i ett hav av snö höll detta helgjutna, säregna och enade folk vid liv." Man kommer att ha svårt att hitta denna sorts förståelse hos Aleksijevitj. I själva verket envisas hon med att till skillnad från Pierre se något annat än okunnighet, efterblivenhet och livlöshet och hon avfärdar kategoriskt den sovjetiska erfarenheten: "Det kulturskikt som seriöst och kärleksfullt skulle ha kunnat syssla med upplysning av landet förintades 1917. Sedan kom repressionen, sedan kriget. Det var allt. Ingenting blev kvar." (Intervju med webbsidan Meduza, 27 oktober 2015.) Aleksijevitj är också övertygad om att Ryssland är det land som genererar barbari och hat mot andra och att landet överväldigats av galenskap. Enligt henne vill det ryska folket inte tänka; det vill bara svara på de stimuli som Putin utlöser hos dem. "Det som sker i våra länder nu är en eskalering av hat mot dem som är annorlunda, mot andra. Det är helt enkelt någon sorts barbari. Det motsäger allt som pågår i världen idag - Putin lyckades i alla fall trycka på några knappar och få fram dessa myter ur djupet av deras undermedvetna. Och det fungerade." Likaså upprepar hon mer än gärna trötta klichéer om rysk brist på individualitet, att det kollektiva trycket alltid dominerar över det individuella och andra liknande banaliteter, som redan Tolstoj avfärdade: "Vi har ett enormt territorium", säger hon, "det är väsentligare och viktigare än den individualitet, som från början offrades på erövringarnas altare, och nu på att behålla det erövrade." Sådana överlägsna avfärdanden av den komplexa rysksovjetiska erfarenheten vittnar knappast om de nyanserade och komplexa synsätt som stora konstnärer måste besitta. Oavsett hur upprörande och omänskliga exempelvis de nazistiska experimenten var resulterade de i olika lysande konstnärliga försök att förstå vad som faktiskt hände istället för att sätta sig på höga hästar och uttala fördömanden. Ett sådant exempel är en film från 1961, som tillkom när nazisternas grymheter fortfarande var i färskt minne. Jag tänker på Stanley Kramers Dom i Nürnberg, där han lyckades skapa ett skickligt försvar för nazistiska jurister. Det var det som gjorde filmen så stark: den fick oss att förstå nazijuristernas komplexa moraliska och känslomässiga värld. Men Aleksijevitj vill inte att vi ska förstå; hon vill att vi ska fördöma.
