Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan, som i Hans Zenders ’Don Quijote’, eller man kan köra igång direkt, utan ouvertyr, som i Puccinis ’Boheme’, eller så kan den se ut lite hur som helst och helt avvika fråm gängse mönster som i György Ligetis ’Den stora makabern’ och endast bestå av vilt tutande bilhorn. Att han framhärdade, viss om sin gudagåva, även om tvivlet ibland ansatte honom, det ska vi vara honom innerligt tacksamma för. ’Men min tid ska komma’, lär han ha sagt. Och det har den sannerligen gjort.Sedan början av sextiotalet, då den stora Mahler-renässansen satte in, talar alla betydande symfoniorkestrar flytande mahlerska. När Pierre-Laurent Armand slår an pianot i Boulez första pianosonat är du utlämnad till ditt eget inre akustiska rum och hur du väljer att möblera är upp till dig. Du kan ju, om du behöver det, trösta dig med Boulez egna ord: ’Musik har ingen mening, betyder ingenting’. Man kan tillägga att möjligen finns där en syntax. Men inga ord. I ett ytterst begränsat scenrum, en större låda, utan egentliga perspektiv eller flyktmöjligheter, utspelar sig dramat mellan Wozzeck, Marie, majoren, doktorn och tamburmajoren. Som i en fängelsehåla eller som djur i bur, där den sociala hackordningen en gång för alla är given och oföränderlig. Människan är människans varg. Musiken hade tidigt slagit klorna i honom och släppte inte taget förrän 35 operor senare. Då var det tvärstopp, vid 37 års ålder, men han hade 39 år kvar att leva. Han hade sagt sitt och satte, efter väl förättat värv, belåtet tänderna i en ’Tournedos Rossini’. Notpappren fick lämna plats på bordet för maten. Han var lika uppfriskande kulinarisk i båda genrerna.
