Deon Meyer skrev årets bästa deckare! Devils Peak är utsedd till 2010 års bästa utländska deckare av Svenska Deckarakademin. Motiveringen lyder: "Ett sydafrikanskt hämnddrama, vasst och genomträngande som en assegaj." Devils Peak är en topp på Taffelberget under vilket Kapstaden breder ut sig, och där utspelar sig också Deon Meyers nya kriminalroman. I centrum står tre personer vars hårda livsöden för dem samman: Christine van Rooyen, en ung afrikanderkvinna som hamnar i prostitution men gör allt för att skydda sitt barn; Tobela Mpayipheli, tidigare anc-soldat; Benny Griessel, en alkoholiserad polis, utsparkad hemifrån och ifrågasatt på jobbet. Tobela försöker dra sig undan sitt tidigare liv som soldat och livvakt i undre världen, men när hans adoptivson mördas under ett banalt rån som den sydafrikanska rättvisan inte förmår hantera förvandlas Tobela till en hämnare. På sonens mördare men så småningom på allt som hotar barnen. Och om inte Griessel hittar och stoppar honom har han inget jobb kvar. Eller familj. Christine blir hans redskap. Hans böcker kunde inte utspela sig någon annanstans, och är lysande Sydafrika skildringar. Fast det märker man först när man tänker efter. I första hand är Devils Peak årets bästa deckare hittills, en sådan som är helt omöjlig att släppa taget om. Omtumlad lägger man den ifrån sig och tänker: Men vänta nu. Handlade det inte om en alkoholiserad polis? Brukar det inte vara en kliché? Jo, så brukar det vara. Det är Deon Meyer som är en unik berättare, och då spelar det yttre ingen roll. Det hinner aldrig bli exotiskt, bara existensiellt. Lotta Olsson, DN Jag har hittat ett guldkorn i den till synes aldrig sinande floden av spänningslitteratur: Deon Meyers Devils Peak. Oerhört skickligt iscensatt med utmejslade personporträtt, fascinerande miljöer och Meyer lyckas t.o.m. höja bilden av den alkoholiserade polismannen rejält över genomsnittet. Och trycket ökar hela tiden! Man kan inte lägga den ifrån sig! Och slutet är så crescendoartat att man fullständigt tappar andan. Kan jag varmt rekommendera. Ingalill Mosander , Gokväll .
