Första stenen

Ett fullödigt romanbygge som ger begreppet kvinnohistoria en ny dimension. Här finns stråk av Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Vilhelm Moberg – men likväl är det en högst personlig och egen berättelse om kvinnors liv för inte mycket mer än hundra år sen. Tekla Wickström stiger genast fram ur sidorna som en människa av kött och blod och som det är omöjligt att inte känna den djupaste sympati och medkänsla för. Hon är mänsklig i alla sina förehavanden – varken enbart sympatisk eller osympatisk, precis som riktiga människor är. Tydliga tidsmarkörer som Titanics undergång och första världskriget och spanska sjukan ger autenticitet åt berättelsen. Teklas liv framstår mot den bakgrunden som en mycket nyttig påminnelse om det samhällsklimat som kvinnor levde i för inte så förskräckligt länge sedan. Kvinnor som ansågs som omoraliska och sågs på med förakt. Vad var deras brott? Fattigdom. Skildringen av den arme Teodor är fint utmejslad – han är samtidigt ömkansvärd och föraktlig. Det är skickligt att ge honom så många olika sidor, som läsare känner man sympati för honom. I alla fall till att börja med, sedan förskjuts perspektivet och han blir synlig i all sin skröplighet. Avsnittet om utpensioneringen av barnen ger en skarp bild av en skamfläck i vår historia som visserligen skildrats tidigare i skönlitterär form, men som just mot bakgrunden av Teklas person och sett ur ett barns egna ögon, gör det till en smärtsam läsning och viktig påminnelse om vad som kunde försiggå i Sverige då. Förhoppningsvis kommer boken att nå många läsare – och därmed ge en viktig inblick i en enskild kvinnas levnadsöde – ett öde som hon sannolikt delade med många arma medsystrar