Vintern 1973 kunde man i Aftonbladet läsa: ”Vill du lära dig filma av mästerregissören Kjell Grede? Han ställer upp gratis.” Så bjöd den nystartade Filmverkstan i Stockholm in intresserade amatörer och halvprofessionella filmare att göra kortfilm. Initiativet var tänkt att demokratisera en del av svensk filmproduktion och Filmverkstan kom att bli ett vattenhål också för andra oberoende filmare, många av dem immigrantfilmare.

I ”Hellre fri än filmare” studerar filmvetarna Lars Gustaf Andersson och John Sundholm Filmverkstans funktioner. De beskriver arbetssätten och engagemanget bland de involverade och ger en bild av de genrer och stilar som odlades: dokumentärer, animationer och olika blandformer som kunde finna nya vägar till publiken. Över 400 filmer gjordes över tre decennier i varierande genrer och format.

Författarna sätter in verksamheten i ett historiskt sammanhang och diskuterar de kulturpolitiska aspekterna kring den. Filmverkstan utgjorde ett experiment i kulturell demokrati där marginaliserade grupper kunde komma till tals. Resultatet blev en laborativ offentlighet långt innan begrepp som Do-It-Yourself och mediekonvergens blivit kända. Boken utgör värdefull läsning för alla kultur- och filmintresserade.

Vintern 1973 kunde man i Aftonbladet läsa: ”Vill du lära dig filma av mästerregissören Kjell Grede? Han ställer upp gratis.” Så bjöd den nystartade Filmverkstan i Stockholm in intresserade amatörer och halvprofessionella filmare att göra kortfilm. Initiativet var tänkt att demokratisera en del av svensk filmproduktion och Filmverkstan kom att bli ett vattenhål också för andra oberoende filmare, många av dem immigrantfilmare.

I ”Hellre fri än filmare” studerar filmvetarna Lars Gustaf Andersson och John Sundholm Filmverkstans funktioner. De beskriver arbetssätten och engagemanget bland de involverade och ger en bild av de genrer och stilar som odlades: dokumentärer, animationer och olika blandformer som kunde finna nya vägar till publiken. Över 400 filmer gjordes över tre decennier i varierande genrer och format.

Författarna sätter in verksamheten i ett historiskt sammanhang och diskuterar de kulturpolitiska aspekterna kring den. Filmverkstan utgjorde ett experiment i kulturell demokrati där marginaliserade grupper kunde komma till tals. Resultatet blev en laborativ offentlighet långt innan begrepp som Do-It-Yourself och mediekonvergens blivit kända. Boken utgör värdefull läsning för alla kultur- och filmintresserade.

Vintern 1973 kunde man i Aftonbladet läsa: ”Vill du lära dig filma av mästerregissören Kjell Grede? Han ställer upp gratis.” Så bjöd den nystartade Filmverkstan i Stockholm in intresserade amatörer och halvprofessionella filmare att göra kortfilm. Initiativet var tänkt att demokratisera en del av svensk filmproduktion och Filmverkstan kom att bli ett vattenhål också för andra oberoende filmare, många av dem immigrantfilmare.

I ”Hellre fri än filmare” studerar filmvetarna Lars Gustaf Andersson och John Sundholm Filmverkstans funktioner. De beskriver arbetssätten och engagemanget bland de involverade och ger en bild av de genrer och stilar som odlades: dokumentärer, animationer och olika blandformer som kunde finna nya vägar till publiken. Över 400 filmer gjordes över tre decennier i varierande genrer och format.

Författarna sätter in verksamheten i ett historiskt sammanhang och diskuterar de kulturpolitiska aspekterna kring den. Filmverkstan utgjorde ett experiment i kulturell demokrati där marginaliserade grupper kunde komma till tals. Resultatet blev en laborativ offentlighet långt innan begrepp som Do-It-Yourself och mediekonvergens blivit kända. Boken utgör värdefull läsning för alla kultur- och filmintresserade.