Tidigt i mitt liv visste jag att jag inte hade anlag för deckaryrket. Jag är ansiktsblind. Jag förväxlade till exempel en gång Magnus Uggla med Ulf Elving. Det finns massor av människor jag inte känner igen. Så finns det några, kanske en handfull som jag faktiskt känner igen. Men det räcker naturligtvis inte för att kvalificera mig för deckaryrket. Jag vet heller ingenting om polisarbete och har heller ingen ambition att lära mig. Så den bok ni nu håller i er hand är skriven av en man som är en fullständig dilettant på området. Detta är en fristående fortsättning på den bok som heter Trelleholla – ondare än ont. Finns det någon mening med den här berättelsen? Det skulle kunna var det att godhet kan ha många ansikten. Att man inte ska underskatta självhatets kraft. Att mord stundtals inte är lösningen på samhällsproblemen. Jag önskar eder alla en rysansvärd läsning. Jan Detlef håller med.