The Walking Dead – först teveserien, sen serien – tog jag mig an av ett rent intellektuellt intresse. Jag ville veta vad det var sånt ståhej om.
Jag blev omedelbart fångad av det raka berättandet, gorenaturalismen, vetskapen att vem som helst av personerna som vi just lärt känna skulle kunna ryckas ur handlingen. Jag älskade att se människor som, trots hopplösheten, hela tiden reser sig och går vidare och som gör det tillsammans med andra. Trots att döden bokstavligen lurar bakom varje hörn så fortsätter folk oförtrutet att bygga upp nya samhällen och skydda sin grupp, fåfängt men nödvändigt. Parallellen till det riktiga livet är så uppenbar att det känns larvigt att ens påpeka det.
Den som blir gammal tidigt blir barnslig sent. Först i fyrtioårsåldern har jag till fullo lärt mig att uppskatta zombiesplatter. Jag har inte på något vis gjort avkall på mina krav på realism, men det är först nu jag inser att berättelser om ett ständigt överhängande dödshot är så realistiska som man nånsin kan begära.
– – –
Ur Kalle Linds förord till denna nittonde samlings-volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.
Man skulle kunna tro att Kirkman hade mjölkat det här postapokalyptiska zombie-konceptet på allt det var värt, men han lyckas fortfarande få mig engagerad i figurernas liv, och göra mig helt utmattad efter att ha läst klart.Fredrik Strömberg, Seriefrämjandet
