Krigshjältar.
Hyllade, frilagda från tjänst och statligt pensionerade.
De trodde att de hade klarat sig.
Att kriget äntligen var över. I alla fall för deras del. Men kriget har inte ett slut för den som drabbats av det. Det ändrar bara form och gestalt. I Ioannes Löfbladhs och Vera Björnströms fall så skulle återkomsten från sammandrabbningen i Hässleholm bara vara början på ett nytt helvete.
Vi återvänder till en fiktiv, svart jord – till ett svenskt sekelskifte där ingenting är vad det utger sig för att vara. Vi återvänder till ett Falköping, vars gator alltid tycks ligga i skuggan av de omkringliggande platåbergen. Falköping. Staden som De Tolv beskyddar. Svea rikes nav och kallblänkande juvel. En metropol där drömmar dör, men även kan ta fysisk form.
Här får vi följa krigsveteranen Ionannes Löfbladhs vandring ner i malströmmen.
Och läsa om vad Vera Björnströms såg den natt då de döda stjärnorna lyste som allra klarast över Hässleholms söndersprängda nejder.
Detta är den andra och avslutande delen av
Vandrande stjärnor, en fristående berättelse från
Den svarta jorden.Om Den Svarta Jorden:
Jag kan ana både Frank Millers 80-tal och Richard Corben när jag läser det här. Den här serien är, trots sitt tydliga skräcktema, något av det mest originella och mest välgjorda jag har sett på svenska.
Alexander Sanchez, Tidningen Kulturen
