Det stora könsexperimentet

Att skapa jämlikhet genom att låtsas att vi är likadana kommer aldrig att lyckas. Män kommer inte från Mars och kvinnor inte från Venus, men vi föds normalt till man eller kvinna, oavsett de postmoderna teorierna att allt bara är sociala konstruktioner. 

Vad händer med barn som måste kallas hen och inte får kallas pojkar och flickor på dagis? Är det verkligen rimligt att lära barn att de inte ska säga mamma och pappa utan bara föräldern? Vart är vi på väg?

I sin nya bok går David Eberhard till storms mot extremfeminismen och dess politiska förespråkare. Budskapet är tydligt: vi måste göra slut på det stora könsexperimentet som i jämlikhetens namn pågår på våra dagis och skolor och åstadkommer mer skada än nytta. 

I den postmoderna världen har människor slutat tro att det finns något verkligt utöver det man själv vill tro på. Känslor är lika viktiga som fakta och ingenstans blir detta mer tydligt än i debatten om manligt och kvinnligt. Begrepp som objektivitet och absolut sanning har förlorat sin mening. Detta är grunden för den tredje vågens feminism, en feminism på avvägar. Men det är inte sant. 

För män och kvinnor är biologiskt väsensskilt olika. Detta visar samstämmig naturvetenskaplig forskning som boken lyfter fram med all tydlighet. Det handlar om skillnader som ingen könsmaktsordning i världen kan förklara, och ingen genusteori värd namnet kan förklara bort. Vilket i sig inte hindrar att dessa skillnader kan förstärkas i en patriarkal kultur eller att vissa pojkar är mer feminina och vissa flickor mer pojkaktiga. Men det är viktigt att vår jämställdhetssträvan utgår från korrekta förutsättningar.