Trots allt

Finstämd avslutande del på trilogi

3,5/5 Trots allt är den tredje boken om karaktärerna i Lustby och Bokköping och sätter också punkt för Amie Fahlanders trilogi. Åter igen har de gått några år sedan vi tittade in på dem genom Och livet fortsätter, och uppenbarligen har livet fortsatt för alla inblandade. Genom glädje och sorg, hopp och misstro, olyckor och lyckor, liv och död, är det ibland obevekligt tydligt att tiden inte stannar utan att resten av världen fortsätter i samma takt. "Det är synd om människorna", sa Strindberg, och även en av karaktärerna i boken funderar på just det uttrycket och känner att det nog ändå är lite synd om henne just då. Och det är det ju. Jag tycker att den här tredje delen är den starkaste av dem alla. Kanske beror det lite på att jag tycker att Fahlander inte fokuserar på lika många som i början, eller så är det för att jag har lärt känna dem, men jag gillar att det här är mer fokus på några stycken och vi får följa dem i diskussioner med varandra. På det sättet är det här mer som en regelrätt roman och inte små brottstycken ur olika liv som sammanfogas av att de bor på samma ställe. Här är det människor som känner varandra och som därför också stöter och blöter lite mer med varandra om det som har hänt i övrigt. De tidigare böckerna i trilogin har mer varit som noveller sammanfogade av just Lusteby och Bokköping. Här är det karaktärerna och deras inbördes relationer till varandra som spelar mest roll. Håller jag med om allt karaktärerna gör? Absolut inte. Kanske har jag svårast för det beslut Sigrid tar i början när hon träffar sin ungdomskärlek igen, för själv hade jag sparkat bakut om det första som hände var att karln började påpeka något om parkeringen. Men, som alla andra ögonblicksbilder tycker jag om att man kan få ändra uppfattning om även personer i böcker. Som jag har skrivit om de tidigare böckerna i serien, är det hela tiden som att få vara en liten fluga på väggen överallt och här är det extra tydligt eftersom vi ibland får höra samma historia från lite olika håll. Här har jag inga problem att hålla isär de olika personerna, men jag gillar ändå att det finns ett personregister på slutet ifall jag skulle tappa bort någon för stunden. Språket är bra och jag har tidigare skrivit att jag tycker att Fahlander har ett målande och gestaltande språk. I den här boken är sorgen mer närvarande som känsla och jag tycker att Fahlanders skrivsätt passar väldigt bra för att måla upp de stora känslorna som finns kring detta. Dessutom måste jag säga att jag tycker att det är väldigt underfundigt av Fahlander att ha valt titlar till trilogin som gör att det blir en helt annan helhet kring vad allt handlar om, när man läser dem efter varandra.

Marias