År 1026 kommer en viking, efter sjutton års bortovaro, åter till gården vid Verkaån, eller Skepparpsån som den då hette. Men på gillena vill han inte berätta om dräpande, plundring eller hjältedåd, så som många andra gör. Han vill tala om vattenkraft och om Arkimedes’ skrifter. Hans avoghet mot att bära vapen gör att han så småningom av folket i bygden kallas Säng­botten­knäckaren och det är inte menat som något smickrande.

Han slår sig ner vid vattenfallen vid det som idag är Halla mölla. Där bygger han sina vattendrivna verk, som sågen, kvarnen och smedjan med stånghammaren. Och en fontän för lyster. Han börjar kalktillverkning i Andrarum. Men han vill inte äkta någon tös från trakten. I stället sänds pigor och trälinnor till hans sängskåp.

Det sägs att Sängbottenknäckaren varit väring, lejd av den norske kungen Olof Digre, han som senare kom att kallas Sankt Olof och ge namn åt Lonkinna, orten där kyrkan och den heliga källan finns än idag. Sängbottenknäckaren ger rikliga gåvor till den kyrkan, men är han egentligen kristen? Han talar djävulsspråket arabiska lika gärna som han talar nordiskt mål.

Även om Sängbottenknäckaren hellre tillverkar paraboliska speglar eller prövar svampar med hallucinatoriska egenskaper kan han inte ställa sig utanför de strider som alltid uppkommer. Svält i Göinge driver plundrare ner mot kusten. Rövarband rånar kyrkan i Lonkinna på allt silver.

Här berättas om kungar, helgon och vanliga människor. Historier om trälar, stormän, präster och lejda väringar finns här. Det förtäljs om Helga, stormansdottern, som hellre vill viga sitt liv åt Kristus, än att bli gift. Här berättas om Borghildir, från Gårdarike, som blir bortgift med en vendisk storman och till sist hamnar i östra Skåne, med en fruktansvärd hemlighet. Här finns trälinnan Vigdis, som gör allt för att hennes dotter inte skall växa upp som träl. Och inte oväsentligt är att Sängbottenknäckaren inleder ett förhållande, som är så hemligt att ingen ens vågar tänka på det. Men han verkar ha stor förnöjelse av det.

År 1026 kommer en viking, efter sjutton års bortovaro, åter till gården vid Verkaån, eller Skepparpsån som den då hette. Men på gillena vill han inte berätta om dräpande, plundring eller hjältedåd, så som många andra gör. Han vill tala om vattenkraft och om Arkimedes’ skrifter. Hans avoghet mot att bära vapen gör att han så småningom av folket i bygden kallas Säng­botten­knäckaren och det är inte menat som något smickrande.

Han slår sig ner vid vattenfallen vid det som idag är Halla mölla. Där bygger han sina vattendrivna verk, som sågen, kvarnen och smedjan med stånghammaren. Och en fontän för lyster. Han börjar kalktillverkning i Andrarum. Men han vill inte äkta någon tös från trakten. I stället sänds pigor och trälinnor till hans sängskåp.

Det sägs att Sängbottenknäckaren varit väring, lejd av den norske kungen Olof Digre, han som senare kom att kallas Sankt Olof och ge namn åt Lonkinna, orten där kyrkan och den heliga källan finns än idag. Sängbottenknäckaren ger rikliga gåvor till den kyrkan, men är han egentligen kristen? Han talar djävulsspråket arabiska lika gärna som han talar nordiskt mål.

Även om Sängbottenknäckaren hellre tillverkar paraboliska speglar eller prövar svampar med hallucinatoriska egenskaper kan han inte ställa sig utanför de strider som alltid uppkommer. Svält i Göinge driver plundrare ner mot kusten. Rövarband rånar kyrkan i Lonkinna på allt silver.

Här berättas om kungar, helgon och vanliga människor. Historier om trälar, stormän, präster och lejda väringar finns här. Det förtäljs om Helga, stormansdottern, som hellre vill viga sitt liv åt Kristus, än att bli gift. Här berättas om Borghildir, från Gårdarike, som blir bortgift med en vendisk storman och till sist hamnar i östra Skåne, med en fruktansvärd hemlighet. Här finns trälinnan Vigdis, som gör allt för att hennes dotter inte skall växa upp som träl. Och inte oväsentligt är att Sängbottenknäckaren inleder ett förhållande, som är så hemligt att ingen ens vågar tänka på det. Men han verkar ha stor förnöjelse av det.