Skymningens skönhet och sveda

”Kastanjeträden trötta luta

efter regnet sina tunga

vita spirors blom.

Syrenernas

stora vita klasar

sakta gunga.

Skyggt och tvekande

börjar redan

näktergalen sjunga.”

Vilhelm Ekelunds dikt ur samlingen Melodier i skymning från 1902 gick rätt in i mitt 17-åriga bröst den gången, och för examenspengar året efter inköptes hans samlade dikter i Bonnier-utgåvan från 1951. Denna bar jag sedan med mig vart jag än reste. I 20-årsåldern var jag väl inläst på Bo Setterlind, kanske helt naturligt att mitt uttryck påminde om hans. Upprörd blev jag när jag i en annons såg, att han satt jury för en dikttävling arrangerad av ett skrivmaskinsföretag. Det var innan jag fattat att även poeter måste försörja sig. ”Kan han, så kan jag”, tänkte jag och jag behövde en ny skrivmaskin. En god vän fick skicka in dikten i sitt namn, för jag ville inte skylta med mitt namn i ett kommersiellt sammanhang. Han skulle få min gamla om jag vann en av de fem maskinerna och jag var övertygad om att vinna (just det är lite roligt efteråt.) Jag vann också och när jag träffade Bo Setterlind 20 år senare på ett litterärt nachspiel efter hans recitationskväll, berättade jag historien. Han skrattade gott och jag fortsatte: ”Det måste väl ha varit en 6-800 bidrag? Han svarade: ”6-800?, det var 10000!”

Med denna min elfte utgåva avslutar jag av hälso- och åldersskäl mitt författarskap i betydelsen att ge ut böcker. Boken som är medvetet heterogen i avdelningar, ger prov på några av de litterära genrer som jag skrivit i.

Leif Klitze Norrtälje i maj 2019