Facklan i Riksdagen

Det tar tid att bli en del av sitt forna jag igen och samtidigt bli av med skammen och skulden när man väl insett vad man varit med om. Hur långt man lät det gå. Jag får samtal nästan varje vecka från medlemmar som antingen blivit utstötta eller lever under hot. Men jag får även samtal från dem som fortfarande är kvar och som vill lämna partiet. I början när man träder in i en sådan här sammanslutning kan det likna en smekmånad. Bakgrunden är oftast densamma som när man går med i ett gäng eller i slutna religiösa samfund. En frånvarande far, en chans till revansch mot samhället, en känsla av utanförskap och en längtan till att vara en del av något större... Nu känner man sig accepterad, behövd och får en efterlängtad gemenskap. Det kan därför ge illusionen av att ha fått riktiga vänner som är lojala. Efter en tid kan man dock märka en annan verklighet men då är man redan fast. Det är då man mer eller mindre tvingas med i spelet i vetskap om att ledningen, med hjälp av någon av falangerna, grävt upp saker om dig. Det kan till exempel handla om inspelningar som kan användas i syfte att krossa dig eller din familj. Här utvecklas en form av livegenskap som gör att många tvingas fortsätta. En del klarar sig - andra inte. Du kanske tycker att jag målar upp en alldeles för svart bild av ett politiskt parti, att jag är hämndlysten och gör vad jag kan för att sänka partiet. Jag är inte arg och jag vill inte ha någon revansch och hämnas. Jag vill bara gå ut med min sanning, min upplevelse och andras upplevelser. På så vis är min förhoppning att kunna stoppa fascismen, nynazismen och populismen - innan det är för sent. Och jag kan gå vidare...