Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Med Antikt ideal (1909) lämnar Ekelund dikten för essäistiken och aforistiken. Han argumenterar på olika sätt för antikens storhet, inte minst i motsats till senare tiders melankoliska, översvallande romantik och till kristendomen. Språket som flyter ur hans penna har en poetisk grundton, även om formen är prosa.
Essäerna kan på ett ytligt plan uppfattas som en form av recensioner, men det framgår att Ekelund talar i egen sak när han närmar sig olika författare, såsom Tegnér, Goethe och Nietzsche.he.
