Det här är berättelsen om flickan som satt på mjölkbordet och gungade sig ut för att upptäcka världen tillsammans med sina immateriella vänner. De leker med orden, staplar dem, sätter ihop dem på nya sätt och skapar genom leken en förståelse för vad de betyder. Iris föräldrar ser tidigt att hon inte är som andra barn, att hon är annorlunda. Hon utvecklas sent och har svårt att lära sig, hon är vad vi idag kallar autistisk. Pappans ständiga fråga: ”Hur ska jag få med henne på det?” driver honom till handlingar som successivt lockar fram Iris. I hans trygga närvaro och atmosfär lär hon sig om livet och i glipan mellan tid och rum lägger hon pusslet hur hennes riktiga verklighet, den där allt är flytande och ständigt föränderligt, hänger ihop med den vanliga fysiska verkligheten. När hon är gammal nog att förstå skillnaden vädjar hennes pappa till henne att välja den vanliga verkligheten, den där alla andra finns. ”Du blir så konstig annars för andra att de kanske tror att du är psykiskt sjuk”, säger han. Iris beslutar sig så småningom för att välja den vanliga verkligheten. Hon hittar ett fenomen som helt fångar hennes intresse och som hela hennes liv kommer att kretsa runt. Kommunikation. Inuti människor, mellan människor, ut i världen och i verkligheten. Hennes resa går genom familj och yrkesliv i en aldrig sinande ström av möten som genom kommunikation, igen och igen, visar henne bitar av alla människors annorlunda verkligheter. Då Iris inte har tillgång att gå igenom känslor har det bitvis varit en mycket svår och tidskrävande resa. Hon beskriver hur hon, för att skapa förståelse och mening, gått kräftgång mellan den vanliga verkligheten och den riktiga verkligheten. På ett levande sätt åskådliggör Iris sina upplevelser i mötet mellan världarna.
