"Smärta är inte rätt ord. Det är något annat. En skärseld. Ett inferno. Brinnande olja täcker min kropp och rinner ned i min hals. Någon hugger knivar i mina ögon. Jag ser ingenting men känner hur brännblåsorna spricker som korvar som legat för länge i stekpannan. Del för del slutar jag fungera. Snart finns jag inte längre. Hur kan de inte förstå? Varför gör de ingenting?!" 

Orden är Henriks, som inifrån sitt helvete berättar hur det känns när kroppen täcks av brännskador, när skinnet ramlar av i stora sjok och hans kropp stänger ner, organ för organ och sinne för sinne.   

Under påskveckan 2017 gick 37-årige Henrik Bylund från att vara helt frisk till att vara döende. Från att vara en stark och glad trebarnsfar till att vara allvarligt brännskadad på både utsidan och insidan av kroppen.

Efter att i flera dagar ha kämpat för sitt liv utan att få hjälp, fick han till slut diagnosen Toxisk Epidermal Nekrolys, ett medicinutlöst sjukdomstillstånd som drabbar färre än en per miljon och år. När Henrik lades i respirator saknade han hud på 85 procent av kroppen och hade öppna sår på alla slemhinnor och på ögonen. I Henriks fall var det ett receptfritt läkemedel som utlöste de allvarliga brännskadorna.

För Henrik, hans fru Pia-Lotta och de tre barnen vändes hela livet upp och ned och de kastades in i en tillvaro präglad av skräck, utsatthet och vanmakt. Men mitt i allt kaos fick de också uppleva medmänsklighet, lojalitet och stark vänskap.
" ... Texten bygger både på Pia-Lottas dagboksanteckningar under tiden för makens insjuknande och på de intervjuer som Marika gör med deras tre barn och andra personer som har varit betydelsefulla för familjen. Skrivprocessen blev viktig för att kunna hantera krissituationen, att verbalisera de känslor som familjen hade och för att hantera livet som till stora delar präglades av rädsla, vanmakt och hopplöshet. Du måste tala om för barnen att jag älskar dem är mycket öppenhjärtigt skriven, berättelsen berör och engagerar. Texten ger kraft och har, trots dess svärta, en vital nimbus."
Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2020. Lektör Maria Fridstjerna