Jag är inte död, jag är bara gammal

När vi blir äldre ska vi leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, enligt socialtjänstlagen. Men hur ser det ut i verkligheten?

I denna djupt personliga och politiska bok ställer Ylva Floreman omskakande frågor om det goda livet på ålderns höst. När man är ung kan man stå ut med både skoskav och knölig säng, men när man är 82 eller 96? Är maten varm, ljummen eller rentav kall? Vem hjälper en att peta i tänderna där en köttbit fastnat?

När hennes mor plötsligt blir oförmögen att ta hand om sig själv börjar en envis kamp mot byråkratin och med den kommer alla frågor om hur det är att åldras i Sverige. Hur mår egentligen den svenska äldreomsorgen?

Ylva Floreman (f. 1954) är skribent och dokumentärfilmare, bosatt på Österlen.

UR BOKEN:

Min mor ringde en dag och var mycket upprörd. Hon hade fått en tid hos doktorn. Personalen hade sagt att hon inte var beviljad ledsagare. Varpå jag ringde samordnaren:

Får inte min mor en ledsagare till doktorn?

Nej, hon är inte beviljad ledsagare.

Det blev ett antal samtal fram och tillbaka och efter mycket om och men förstod jag att vi hade använt fel ord. Det heter inte ledsagare. Det heter medföljare.

Jo då, medföljare har hon rätt till. Tina följer med henne.

Jag slet mitt hår. Hur ska jag som anhörig veta det man behöver veta när jag inte vet vad jag måste veta?