Stegar av sand

Den kurdisk-arabiske författaren Salim Barakat, som sedan länge lever i exil i Sverige, är nu åter aktuell på svenska med en roman som delvis utspelas i Stockholms tunnelbana. Men Stegar av sand är knappast någon Sverigeskildring i vanlig mening. Här är det inte han som är främling i svenskarnas land, utan svenskarna och läsarna som är rådvilla gäster i ett alldeles oförutsägbart Sverige.

På tunnelbaneperrongen i Rinkeby står en långhårig yngling med ishockeyklubba och samtalar med en osynlig röd varg. I rulltrappan upp från Slussens station fortsätter en annan ung man sina mångåriga försök att skjuta ihjäl sin halvbror med pilbåge. Två kvinnor i Bagarmossen grälar om en inköpslista. En klottrare på Rådmansgatan improviserar bokstäver med sprayfärg på tunnelbanetågen. Alla är de barn eller hustrur till den märklige patriarken Yaloh, och samtliga är på väg till hans hus för att delta i en middagsmottagning för en profet.

I en helt annan tid, i självhärskardömet Karokshin, kämpar sig sex män på kameler fram över stäpper och ökensand med sin last av mysk, ambra, kamfer och guld. 

Salim Barakats roman Stegar av sand är en tunnel: två berättelser som färdas längs var sitt spår på samma sträcka, men i motsatta riktningar. Samtidigt är det också en bok om tunnlar: inte bara de högst konkreta, utan framför allt om de tankens och tillvarons tunnlar där människorna trevat  sig fram genom mörkret sedan urminnes tider.

Salim Barakat (f. 1951) hör till den arabiska litteraturens mest originella röster. Sedan debuten 1973 har han publicerat mer än 50 böcker. Han vill inte bli kallad surrealist, även om bildspråket kan förleda läsaren att associera i den riktningen; han råkar bara ha öga för oupptäckta samband.

»Ingen har skrivit en arabisk roman fylld med så mycket poesi, fantasi, mångtydigheter och språkliga innovationer som den här. Kanske finns det inte någon enda roman som liknar den på något annat språk eller i någon annan litteratur.«
al-Akhbar (Beirut) om Stegar av sand

»Den skönhet som Barakat skapar är inte bildspråk och logisk elegans utan den enda tonens omättliga variation, det otroligas trovärdighet, teman som splittras och spaltas upp och återförenas på ett okonstruerat, plastiskt vis. Alltså berättelse helt på berättandets villkor, där orden representerar verkligheten, sanningen och livet bara i den mån de fullföljer sin egen inre bestämmelse.«
Sigrid Combüchen i DN om Fjädrarna

»Jag kan knappast minnas någon annan bok som har gjort så stort intryck på mig som denna.«
Sohrab Rahimi i Populär poesi om Det enhetligas högmod