Jag kunde lika gärna sagt nej

Den här boken har kommit till för att jag ville dokumentera några av de mest händelserika åren i mitt liv. Mellan 1992 och fram till hösten 2016 kom jag att göra tolv resor till Kosovo, landet som en gång var en provins i Jugoslavien och som numera är en självständig stat. Det hela började med ett slumpartat möte och har nog inte riktigt avslutats ännu. De vänner jag fick under de här åren finns ännu kvar och de erfarenheter jag skaffade mig har jag ofta användning för.Jag lärde mig när jag skulle säga Kosova och när det var direkt olämpligt att kalla landet för Kosovo, jag kunde något förstå skillnaden mellan de folkgrupper som en gång bara benämndes jugoslaver, jag kom att inse hur mycket mer lika än olika vi människor är och hur oerhört mycket jag har att vara tacksam för som är född i Sverige och innehar ett svenskt pass. Jag kom också att överraskas över hur jag, som alltid varit osäker och nästan helt i avsaknad av självförtroende, inte drog mig för att ta kontakt med myndighetspersoner från ministrar till ärkebiskopen. Att tala inför många människor hade tidigare varit nästan otänkbart för mig. Nu fick jag resa runt i Sverige, från Jokkmokk i norr till Hörby i söder, och visa bilder och berätta. Det skedde varje gång med viss vånda men jag intalade mig att ”om jag inte berättar de här människornas historia är det ingen annan som gör det.”