Lars är spänd inför sin första dag i skolan. Mamma Gärda spottar i handflatan för att med sin saliv få hans bångstyriga och rågblonda lugg att ligga stilla mot pannan innan de två tillsammans traskar de tre kilometrarna dit. Men skolan är inte alls som Lars tänkt sig. Att läsa, skriva och räkna är svårt, och inte blir det lättare av att skolan saknar resurser att hjälpa honom och klasskamraterna retas. Lars entusiasm övergår snabbt i både resignation och frustration. Han får anmärkningar för sen ankomst eftersom det tar längre och längre tid för honom att ta sig till skolan, om han ens går dit över huvud taget. Han hamnar ständigt i bråk. I lärarrummet och på kuratorns kontor sliter man sitt hår. Vad gör man med ett sådant hopplöst och obildbart barn? Hemma tycker man att våld och straff är lösningen. Snart fylls Lars skolkdagar med cykelstölder, tjuvåkning på tåg och plankning in på nöjesfält, snatterier i olika varuhus och andra handlingar som drar till sig både polisens och socialtjänstens uppmärksamhet. Efter en vända på barnpsyk i Danderyd där lobotomering står på schemat rymmer Lars genom att hoppa ut från fönstret på andra våningen. När polisen får fatt i Lars har han varit på flykt och sovit i olika trappuppgångar i Stockholm i en månads tid, och han placeras först i fosterhem och sedan på ett hem för missanpassade pojkar där övergreppen haglar. Men Lars har ett driv som få andra och när han hamnar i händerna på en lärare som ser möjligheter där andra bara sett svagheter och Lars träffar första stora kärleken vänder det för honom. Boken om Lars är en naken och sann berättelse om en dyslektisk liten kille som tvingas hitta sin egen väg i livet, och som gör det med stor och oväntad framgång.
