Radar Love

En varm rekommendation

När Kirk lämnade rockstjärnelivet bakom sig hoppades han finna frid och en trygg hamn, men istället möttes han av en vardag med lika delar tristess som kaos. Men kanske framför allt - ensamhet. Vägarna Kirk går för att finna sin hamn blir omvägar in i öppna famnar, som sedan stängs, och för varje stängd möjlighet till kärlek intensifieras sökandet, medan självföraktet sväller. Såren från förr, från nu och till och med framtida sår, formar både hans val och icke-val. Det finns en ytspänning i berättelsen, en slags konstant utsatthet, som ger känslan av att något när som helst riskerar att explodera. Men ju mer jag läser inser jag att de mörka strömmarna där under bär på mer än bara otur, slump och livets jävlighet. Det finns en djupare botten än så, och det är när dessa glimtar skymtar förbi som berättelsen om Kirk blir som allra bäst. När man som läsare till exempel får ta del av Kirks uppväxt. Barnet som rotar i skåpen efter frukost som inte finns, åttaåringen som under lågstadiediscot får självkänslan brutalt utspottad på dansgolvet eller barnet som i badhuset tvingas leka lycklig, när ingenting i honom är lyckligt. Det är då berättelsen bränner till som mest, men också då jag som läsare verkligen förstår den omöjliga premissen för Kirks sökande: premissen som säger honom att kärleken han alltid längtat efter är en illusion - möjligen till för andra, men inte för honom själv. Radar love är med detta sagt ingen vanlig kärleksroman. Det är en roman som tänjer gränserna för vad kärlek egentligen är - och inte är. Men kanske främst är det en roman som bland ölburkar, misslyckanden och brustna drömmar, till fullo gestaltar den svåra kampen i att älska sig själv.

Jossan