Ett drömspel (1892) betraktas som en föregångare till det expressionistiska dramat. Pjäsen uruppfördes på Svenska teatern i Stockholm 1907 med Harriet Bosse som guden Indras dotter. Strindberg själv har omtalat Ett drömspel som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.
I pjäsen kommer ”Dottern” ned till jorden för att uppleva människornas livsvillkor och som ett ledmotiv upprepar hon: ”Det är synd om människorna”. I Ett drömspel existerar dock inte tid och rum i vanlig mening. Verket spinner – såsom Strindberg själv uttrycker det – ”på en obetydlig verklighetsbakgrund” där verklighet och fantasi, händelser i nuet och minnen skapar en väv.
Det är mycket tack vare denna s.k. drömspelsteknik som författaren kommit att uppfattas som en av den modernistiska teaterkonstens portalgestalter, samtidigt som verket med sin fantasirikedom, humor och sitt vemod också har blivit mycket älskat av läsare och teaterpublik, både i Sverige och utomlands. Ett drömspel betraktas numera som en klassiker inom världsdramatiken.
