En gång i tiden var de gestalter och händelser som alla i Sverige kände till: Ane den gamle som offrade sina barn för att få evigt liv, Ingjald Illråde som enade riket genom svek och våld, slaget på Bråvallarna som var så väldigt att himmel och jord tycktes störta samman. Man läste om dem i skolan, konstnärer skildrade dem på monumentalmålningar och i skulpturer, författare skrev dikter, pjäser och romaner om dem. De återgavs i den vetenskapliga litteraturen, knöts till verkliga platser i landskapet och tillhörde allmänbildningen, den gemensamma kunskapen.

Under det senaste århundradet har historikerna omvärderat dessa berättelser om Sveriges forntid och avfärdat dem som sagor. Det har lett till att de numera har fallit i glömska – men så hade det inte behövt bli. Sedan länge har ingen trott att Odysseus, Teseus eller Romulus och Remus har funnits i verkligheten, men ändå fortlever berättelserna om dem och fortsätter att fascinera oss. Varför skulle det vara annorlunda med de svenska berättelserna? De är minst lika fängslande som de antika grekiska och romerska sagorna, och har lika många lager av mening och djup.

I Händelser ur Sveriges ohistoria presenterar Daniel Sävborg elva sådana berättelser om Sveriges forntid. Dessutom visar han hur de har förvandlats med tiden, tolkats och omtolkats och både roat och berört människor på djupet. Det gör han inte minst genom att diskutera de konst- och diktverk som bygger på berättelserna. För inte så länge sedan var dessa verk välkända, men i dag är de i hög grad bortglömda, eftersom de är svårbegripliga för en publik som inte känner till bakgrunden. Boken gör en försvunnen del av kulturarvet känd och levande igen. Med kunskap om de klassiska berättelserna om den svenska forntiden blir många konstnärliga verk tillgängliga på nytt, och många platser runt om i Sverige blir åter laddade med mening och mystik.

Daniel Sävborg är professor i nordisk filologi vid Tartu universitet. Han har främst bedrivit forskning om fornisländsk eddadiktning och sagalitteratur samt svensk medeltids­historia och folklore. I synnerhet intresse­rar han sig för förvandlingen av berättartraditioner, liksom de olika innebörder som olika personer och olika generationer har funnit i samma berättelser.

En gång i tiden var de gestalter och händelser som alla i Sverige kände till: Ane den gamle som offrade sina barn för att få evigt liv, Ingjald Illråde som enade riket genom svek och våld, slaget på Bråvallarna som var så väldigt att himmel och jord tycktes störta samman. Man läste om dem i skolan, konstnärer skildrade dem på monumentalmålningar och i skulpturer, författare skrev dikter, pjäser och romaner om dem. De återgavs i den vetenskapliga litteraturen, knöts till verkliga platser i landskapet och tillhörde allmänbildningen, den gemensamma kunskapen.

Under det senaste århundradet har historikerna omvärderat dessa berättelser om Sveriges forntid och avfärdat dem som sagor. Det har lett till att de numera har fallit i glömska – men så hade det inte behövt bli. Sedan länge har ingen trott att Odysseus, Teseus eller Romulus och Remus har funnits i verkligheten, men ändå fortlever berättelserna om dem och fortsätter att fascinera oss. Varför skulle det vara annorlunda med de svenska berättelserna? De är minst lika fängslande som de antika grekiska och romerska sagorna, och har lika många lager av mening och djup.

I Händelser ur Sveriges ohistoria presenterar Daniel Sävborg elva sådana berättelser om Sveriges forntid. Dessutom visar han hur de har förvandlats med tiden, tolkats och omtolkats och både roat och berört människor på djupet. Det gör han inte minst genom att diskutera de konst- och diktverk som bygger på berättelserna. För inte så länge sedan var dessa verk välkända, men i dag är de i hög grad bortglömda, eftersom de är svårbegripliga för en publik som inte känner till bakgrunden. Boken gör en försvunnen del av kulturarvet känd och levande igen. Med kunskap om de klassiska berättelserna om den svenska forntiden blir många konstnärliga verk tillgängliga på nytt, och många platser runt om i Sverige blir åter laddade med mening och mystik.

Daniel Sävborg är professor i nordisk filologi vid Tartu universitet. Han har främst bedrivit forskning om fornisländsk eddadiktning och sagalitteratur samt svensk medeltids­historia och folklore. I synnerhet intresse­rar han sig för förvandlingen av berättartraditioner, liksom de olika innebörder som olika personer och olika generationer har funnit i samma berättelser.

En gång i tiden var de gestalter och händelser som alla i Sverige kände till: Ane den gamle som offrade sina barn för att få evigt liv, Ingjald Illråde som enade riket genom svek och våld, slaget på Bråvallarna som var så väldigt att himmel och jord tycktes störta samman. Man läste om dem i skolan, konstnärer skildrade dem på monumentalmålningar och i skulpturer, författare skrev dikter, pjäser och romaner om dem. De återgavs i den vetenskapliga litteraturen, knöts till verkliga platser i landskapet och tillhörde allmänbildningen, den gemensamma kunskapen.

Under det senaste århundradet har historikerna omvärderat dessa berättelser om Sveriges forntid och avfärdat dem som sagor. Det har lett till att de numera har fallit i glömska – men så hade det inte behövt bli. Sedan länge har ingen trott att Odysseus, Teseus eller Romulus och Remus har funnits i verkligheten, men ändå fortlever berättelserna om dem och fortsätter att fascinera oss. Varför skulle det vara annorlunda med de svenska berättelserna? De är minst lika fängslande som de antika grekiska och romerska sagorna, och har lika många lager av mening och djup.

I Händelser ur Sveriges ohistoria presenterar Daniel Sävborg elva sådana berättelser om Sveriges forntid. Dessutom visar han hur de har förvandlats med tiden, tolkats och omtolkats och både roat och berört människor på djupet. Det gör han inte minst genom att diskutera de konst- och diktverk som bygger på berättelserna. För inte så länge sedan var dessa verk välkända, men i dag är de i hög grad bortglömda, eftersom de är svårbegripliga för en publik som inte känner till bakgrunden. Boken gör en försvunnen del av kulturarvet känd och levande igen. Med kunskap om de klassiska berättelserna om den svenska forntiden blir många konstnärliga verk tillgängliga på nytt, och många platser runt om i Sverige blir åter laddade med mening och mystik.

Daniel Sävborg är professor i nordisk filologi vid Tartu universitet. Han har främst bedrivit forskning om fornisländsk eddadiktning och sagalitteratur samt svensk medeltids­historia och folklore. I synnerhet intresse­rar han sig för förvandlingen av berättartraditioner, liksom de olika innebörder som olika personer och olika generationer har funnit i samma berättelser.