»På kvällen kom svalorna till Glömminge igen.
Efter den långa färden från Afrika kastade de sig genast upp till sina bon under ladutaket.
Hur kan de genast hitta rätt bland jordens miljarder lador och svalbon?
Den kvällen satt jag och skrev. Genom det öppna fönstret hördes göken långt borta, många näktergalar sjöng men jag hörde också en geting surra innanför det andra stängda fönstret.
Jag räddar den om en stund, tänkte jag och fortsatte skriva.
Efter en stund hörde jag getingen igen, nu tyckte jag att den lät lite sorgsen men jag tänkte att jag räddar den senare, men sen glömde jag bort den.
När jag kom ihåg den igen surrade den inte längre och den hade liksom rullat ihop sig med de smala benen tryckta intill kroppen. Den var död. Ja, det är så livet är.
Jag lät den ligga kvar.
Den ligger nog kvar än.«
Så inleds Barbro Lindgrens nya prosabok.
