Häftad, Svenska, 2022
Rader om hur dåligt det är att vara en människa
238 kr
Skickas måndag 12/10
Beskrivning
Gennadij Aleksejev (193287) föddes och dog i dåvarande Leningrad, där han försörjde sig som universitetslärare och arkitekt. Jämte bl.a. Vladimir Buritj, Arvo Mets och Vjatjeslav Kuprijanov företrädde han en litterär riktning som, utan att vara snävt bildstormande, sökte nya vägar för den ryskspråkiga lyriken.
Aleksejevs diktning kännetecknas av en talspråksnära ton och underfundiga vardagsskildringar av hemstadens människor och rum, där det fantastiska och existentiella gärna går hand i hand med det anekdotiska och skenbart triviala, i en fullföljning av berättartraditioner från Gogol och framåt.
Detta urval samlar sjuttio dikter däribland ett av den ryska litteraturens mest spektakulära kärlekspoem ur de fyra samlingar som kom ut under författarens livstid samt ur två postuma volymer. Utgåvan är del i översättaren och författaren Alan Asaids introduktion av undanskymda pionjärer i modern ryskspråkig diktkonst.
Produktinformation
- Utgivningsdatum: 2022-11-07
- Mått: 131 x 198 x 11 mm
- Vikt: 212 g
- Format: Häftad
- Språk: Svenska
- Antal sidor: 144
- Förlag: Bokförlaget Faethon
- Serie: (poesis)
- ISBN: 9789189728042
Utforska kategorier
Betyg & recensioner
1 recensioner, genomsnitt 2/5
- 2/5 Hjortronhyllan
Gennadij Aleksejev (1932-87) levde och verkade i det sovjetiska Leningrad, där han bland annat arbetade som arkitekt och universitetslärare. I detta urvalet samlas sjuttio av hans dikter, inte från någon frontfigur i litteraturhistorien, men från en poet vars lågmälda röst har en särskild tyngd. Det är i det anspråkslösa hans poesi får sitt värde.
Det är något stillsamt sympatiskt över Aleksejevs poesi. Han skriver enkelt, ofta med ett stråk av humor eller en stilla eftertanke som ger en behaglig känsla. Det är lite som att samtala med en bekant som inte höjer rösten men ändå alltid har något att säga. Dikterna kretsar kring vardagliga händelser eller små scener ur livet där han ofta lyckas ge dem en poetisk glans utan att bli högtravande.
Tonen är lågmäld med känslan av att vara lite avvaktande. Det är här en styrka. texterna känns ärliga, inte påträngande, men det gör också att vissa av dem glider förbi utan att riktigt lämna spår. Man läser, småler ibland, kanske tänker till lite, men jag blir inte alltid kvar i känslan efteråt.
En sak som ändå lyfter texterna är Aleksejevs förmåga att utrycka i bilder. Han kan ställa två saker bredvid varandra, arbete och vind, en kyrka och en gammal vän och i utrymmet mellan låta något öppna sig. Det är inte svårt att hänga med, men ibland önskar man att han hade vågat dra tanken lite längre, pressa prosan lite hårdare.
Helhetsintrycket är alltså gott, men inte omvälvande. Det är trevlig poesi med en viss charm, ibland lite för lätt. Men det finns något att uppskatta i den där viljan att vara tydlig, vänlig och inte märkvärdig.