Den avvikande tiden är flyktig och absolut, bortanför det vardagliga. Ofta är den en stund för kärlek: en man och kvinna ensamma i universum. Den är också en stund för begrundan: De förlorade platserna är de långt borta från huvudvägarna men ännu mer de som har gått förlorade i en avlägsen tid, men finns kvar i minnet.
Som en av de mest hyllade och omnämnda samtida poeterna förenar Umberto Piersanti i sina dikter själens bekännelse med naturens livskraft, samtidskritiken med tidens gång och årstidernas flykt. Dofternas intryck, hemtraktens färger och vildmarkens vyer flätas samman med historiens smärta och vardagslivet i en poesi som i sökandet efter ett ögonblicks oväntad harmoni, i en akt av pietas, samtidigt hyllar livet och mänskligheten.
