Gränsvärd

Smått otrolig och humoristisk om gränser

Oskar arbetar som gränsvakt på en obetydlig gränsstation mellan Sverige och Norge. Det är bara han och Chefen som jobbar där. En dag åker möter de Mariafrid och Frida, och en rad olika händelser dras igång av bara farten. Snart finner sig Oskar vara en del av en väldigt osannolik händelsekedja, och även andra människor han känner visar sig vara mer innästlade än man kanske kan tro. Var går egentligen gränsen? Och finns det någon över huvud taget? Gränsvärd är Martin Eklunds debutroman och är en osannolik och lite galen berättelse om gränser på olika plan. Att sätta gränser, att våga tänja på dem och kanske till och med kliva över dem. Om de ens finns? Det handlar också om frihet, om att vara sin egen person med en egen vilja fastän man kanske är mer fastnaglad i andra personer än vad man hade velat. Persongalleriet är stort, och jag tycker om att de flesta karaktärer inte har något riktigt personnamn, utan kallas för saken som Advokaten, Grisen, Ägaren eller Chefen. Det visar liksom vad de har för roll och att de är personer som på något sätt står över alla andra, och är lite bättre och viktigare. Om inte annat så i sina egna ögon. Ibland är det lite svårt för mig att hålla isär dem och i början har jag svårt att förstå varför de allihop behövs, men jag uppskattar att få saker och ting att knyta ihop sig längs vägen och se hur alla hör ihop åt olika håll. Om inte annat tänjer Eklund på gränserna för vad som är vanligt för det svenska språket på en nivå som gör att jag inte riktigt vet om det är med flit eller om det är brist på korrektur, men eftersom det är genomgående för hela boken misstänker jag att det är självvalt. För mig, blir det svårt att läsa i för stora sjok just för att anföringssatserna (sa han och liknande) inte är en del av dialogen utan kommer som en egen mening efter i nytt stycke för att det bryter av min läsning och gör att jag stakar mig. Annars är det ett väldigt finurligt och underfundigt språk och många gånger skrattar jag till under läsningen på grund av att jag gillar hur något är formulerat eller så. Min favoritkapitelrubrik till exempel, heter: "Händelsen fortsätter att hända" och får mig att fnittra besinningslöst ett tag och skicka en bild på den till andra jag vet uppskattar sådant. Boken kräver dessutom en del av sin läsare, så en sån där skumläsare (som jag helst är), är kanske inte målgruppen för den här boken. Om man gillar lite mer otroliga och tankeväckande historier á la böckerna om hundraåringen av Jonas Jonasson eller om urmakaren Aron av Elisabeth Öhman (men utan samma sorts historiska anknytning), kan det absolut vara värt att ge den här boken en chans.

Marias