Den här novellen är en finstämd och sensuell skildring av en kvinna vid namn Tara. I berättelsen flätas de olika epokerna i Taras liv samman och berör känslor såsom kärlek, sorg, längtan och hopp. Fyren var nästan besegrad av månen. Och Tara var åter besegrad av Isac. Varför var hon så ynklig? Varför kunde hon inte foga sig och sätta punkt för alltihopa? Detta farväl kunde komma helt oberäkneligt. Som ett oväder mitt på den soliga dagen. Som ett hundskall mitt ute på det öppna havet. Som ett besked om spridd cancer när man känner sig full av liv. Uppenbarligen förmådde hon inte att motstå honom. Hennes känslor för honom var alldeles för starka för att hon överhuvudtaget skulle kunna se, höra eller känna på verkligheten. Dimman steg och ljusets klara genomskinlighet avtog sakta för varje minut som gick. Mot natten lade sig dimman som ett tyngdtäcke över havet men ännu mer intimt över deras bara kroppar. Tara ville inte längre tänka på något destruktivt. Ikväll skulle ingenting kunna hindra dem, inte ens dimman kunde förmå att lägga en slöja mellan dem. Både månen och fyren var besegrade av dimman och de två älskande var otillgängliga för omvärlden. De svävade varsamt på mjuka vågor som rullade sakta mot klipporna. Den vita natten blev oförglömlig för båda. Isac väckte Tara vid gryningen och de tittade på två vackra svanar som flöt sakta i det mjuka diset på sjön, nästan som i en dröm.
