Terapisamhällets barn

Allt fler barn söker idag hjälp för psykiska besvär. Allt fler får ­psykiatriska diagnoser och mediciner. Tecknen är många på att dagens unga mår psykiskt sämre än när­mast före­gående gene­rationer. Detta trots att de oftare behandlas för sina besvär.

Hur kommer det sig? 

Det bestämde sig den ame­ri­kanska repor­tern Abigail Shrier för att ta reda på.

I sin bok ­Terapisamhällets barn, som bygger på intervjuer med hundra­tals psykologer, ­psykiatriker, lärare, föräldrar och ungdomar, diskuterar hon vad orsakerna kan vara. De är självklart flera, men vad som författaren främst lyfter fram är den så kallade iatrogena faktorn, det vill säga de negativa effekter på hälsan som själva behandlingarna har.

Abigail Shrier redovisar forskning som visar att terapeutiska behandlingar ofta har allvarliga biverkningar och få bevisade för­delar. Hon beskriver även hur en terapeutisk kultur på ett olyckligt sätt har spridit sig till samhället i stort och kommit att prägla såväl upp­fostran som skolundervisning.

För barn med ­stora behov kan psykiatrisk behandling vara livräddande, men för det typiska barnet kan den göra mer skada än nytta, menar Abigail Shrier.

Terapisamhällets barn är ett måste för alla som undrar ­varför de omfattande insatserna för att förbättra ungas psykiska hälsa har misslyckats och vad som krävs för att vända utveck­lingen. 

Abigail Shrier är författare och journalist. Hon är verksam inom tankesmedjan The Manhattan Institute for Policy ­Research  och är redaktör och skribent på det inter­netbaserade mediaföretaget The Free Press. Tidigare har hon utgivit boken  Irreversibel skada: Transepidemin som drabbar våra döttrar (Karneval 2021).

»Jag vet inte hur ditt barn ska uppfostras. Och jag känner en instinktiv misstro mot de flesta som påstår sig veta något sådant. Jag tror definitivt inte att några experter sitter inne med svaren.

Experterna på psykisk hälsa har gjort sig för­tjänta av en rejäl dos skepsis när det gäller förmågan att få barn att blomstra. De är ökänt tröga med att erkänna ens sina mest fatala misstag.

De har skapat en katastrof. De har övertygat en hel generation föräldrar om att de inte har en aning om vad de håller på med föräldrar som ägnat mer tid och energi åt sina barn än någon tidigare generation. De har övertygat oss om att föräldraskapet kräver färdigheter och expertkunskaper som vi bara kan få genom dem.

Men föräldraskapet är inte en färdighet. Det är en relation eller var det åtminstone. Innan experterna gjorde det till ett jobb och förvandlade tiden med våra barn till en avskyvärd uppgift. Vi apade efter deras uppstyltade sätt att prata, underkände våra egna instinkter, suddade ut vår historia och hamnade här, vädjande till våra olyckliga barn att de ska rycka upp sig och uppföra sig.

Experterna lärde oss att se på våra barn så som de själva gör: ­ob­jektivt. Vi började mäta våra barn med experternas måttstock för hur uppmärksamma eller vänliga de borde vara och hur följsamt de borde rätta sig efter lärarens önskemål.

Jag vet inte hur ditt barn ska uppfostras. Men det gör du.« ABIGAIL SHRIER