Han hade levt som hemlös länge. Kanske alltid när han tänkte efter. På ett sätt var det inte så noga. Han kände sig som mest hemma med sig själv. Frihet och oberoende, stora ord, men betydelsefulla för honom. Sådant gjorde honom glad och tilllfreds.
Svårast var det med boendet, det var ett ständigt letande. Många kvällar hade han inte haft en aning om vart han skulle ta vägen. Men sista tiden hade han haft tur, ett källarutrymme som han kunnat återvända till natt efter natt. Efter ett tag med ägarens tillåtelse. En vänlig kvinna som verkade skämmas över att inte alla hade någonstans att ta vägen. En kväll stod kvinnan och väntade på honom i porten och bjöd upp honom till sig. Sa att han kunde sova i hennes soffa. Kokade te och rostade bröd med ost och marmelad till honom.
Det blev så att han stannade hos henne. Det kändes självklart bra, men snart också en känsla av tvång som han hade svårt att hantera. Sedan vet han inte vad som hände, kvinnan blev mördad, och han blev häktad och anklagad för mord, fast det omöjligt kunde vara han som utfört det. Han visste att han inte hade något att sätta emot. Att han var dömd på förhand. Han tänkte att det inte fanns någon återvändo, mer än att följa den där omöjliga stigen bakom kyrkan, där berget tog vid. Han tänkte på henne – visst var hon för god för världen.
