Skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell. 1822-1885. Han var en av ostkustens mest framstående konstruktörer och byggde och förbyggde över 100 fartyg, allt från tävlingskuttrar för Stockholms segelsällskap till ryktbara skepp i klipperstil. Främst av dessa var det legendomspunna Indien. När ångkraften till sjöss började konkurrera med segelfartygen tillägnade Fridell sig ett nytt kunnande och utvecklade fartygskonstruktioner för en ny tidsålder. Sin utbildning fick han på det 1843 nyinstiftade Skeppsbyggeri-Institutet i Karlskrona och skolades i af Chapmans anda för den kände skeppskonstruktören Carl Daniel Pettersson. 1849 anställdes Fridell som kvartersman på Kalmar varv och flyttade sedan till varv i Hästenäs, Timmernabben, Mönsterås, Döderhultsvik (Oskarshamn) och Stora Rätö i Lofta skärgård. Den 16 november 1855 utsågs han till skeppsbyggmästare på Stora Varvet i Västervik. Där blev han verksam resten av livet. Han beskrevs som en försynt och sympatisk person, gick klädd i kubb och brun långrock och kallade alla på varvet för du. Under sin långa bana som skeppskonstruktör vann uppmärksamhet och belöningar inte minst vid den Skandinaviska industriutställningen 1866. Men mot slutet av seklet gick konjunkturen i nedan. 1880 stapelsatte Fridell det sista stora segelskeppet på Stora varvet, ett skonertskepp. Det kom att bilda slutpunkt för Västerviks storhetstid inom varvsnäringen. Fem år senare dog han. Inget gravmonument restes över honom. Idag är han bortglömd. Kanske kan den här boken återuppliva minnet av Carl Rudolf Fridell. Västerviks och ostkustens framstående fartygskonstruktör. Och ge en bild av hans skeppsbyggnadskonst.

Skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell. 1822-1885. Han var en av ostkustens mest framstående konstruktörer och byggde och förbyggde över 100 fartyg, allt från tävlingskuttrar för Stockholms segelsällskap till ryktbara skepp i klipperstil. Främst av dessa var det legendomspunna Indien. När ångkraften till sjöss började konkurrera med segelfartygen tillägnade Fridell sig ett nytt kunnande och utvecklade fartygskonstruktioner för en ny tidsålder. Sin utbildning fick han på det 1843 nyinstiftade Skeppsbyggeri-Institutet i Karlskrona och skolades i af Chapmans anda för den kände skeppskonstruktören Carl Daniel Pettersson. 1849 anställdes Fridell som kvartersman på Kalmar varv och flyttade sedan till varv i Hästenäs, Timmernabben, Mönsterås, Döderhultsvik (Oskarshamn) och Stora Rätö i Lofta skärgård. Den 16 november 1855 utsågs han till skeppsbyggmästare på Stora Varvet i Västervik. Där blev han verksam resten av livet. Han beskrevs som en försynt och sympatisk person, gick klädd i kubb och brun långrock och kallade alla på varvet för du. Under sin långa bana som skeppskonstruktör vann uppmärksamhet och belöningar inte minst vid den Skandinaviska industriutställningen 1866. Men mot slutet av seklet gick konjunkturen i nedan. 1880 stapelsatte Fridell det sista stora segelskeppet på Stora varvet, ett skonertskepp. Det kom att bilda slutpunkt för Västerviks storhetstid inom varvsnäringen. Fem år senare dog han. Inget gravmonument restes över honom. Idag är han bortglömd. Kanske kan den här boken återuppliva minnet av Carl Rudolf Fridell. Västerviks och ostkustens framstående fartygskonstruktör. Och ge en bild av hans skeppsbyggnadskonst.

Skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell. 1822-1885. Han var en av ostkustens mest framstående konstruktörer och byggde och förbyggde över 100 fartyg, allt från tävlingskuttrar för Stockholms segelsällskap till ryktbara skepp i klipperstil. Främst av dessa var det legendomspunna Indien. När ångkraften till sjöss började konkurrera med segelfartygen tillägnade Fridell sig ett nytt kunnande och utvecklade fartygskonstruktioner för en ny tidsålder. Sin utbildning fick han på det 1843 nyinstiftade Skeppsbyggeri-Institutet i Karlskrona och skolades i af Chapmans anda för den kände skeppskonstruktören Carl Daniel Pettersson. 1849 anställdes Fridell som kvartersman på Kalmar varv och flyttade sedan till varv i Hästenäs, Timmernabben, Mönsterås, Döderhultsvik (Oskarshamn) och Stora Rätö i Lofta skärgård. Den 16 november 1855 utsågs han till skeppsbyggmästare på Stora Varvet i Västervik. Där blev han verksam resten av livet. Han beskrevs som en försynt och sympatisk person, gick klädd i kubb och brun långrock och kallade alla på varvet för du. Under sin långa bana som skeppskonstruktör vann uppmärksamhet och belöningar inte minst vid den Skandinaviska industriutställningen 1866. Men mot slutet av seklet gick konjunkturen i nedan. 1880 stapelsatte Fridell det sista stora segelskeppet på Stora varvet, ett skonertskepp. Det kom att bilda slutpunkt för Västerviks storhetstid inom varvsnäringen. Fem år senare dog han. Inget gravmonument restes över honom. Idag är han bortglömd. Kanske kan den här boken återuppliva minnet av Carl Rudolf Fridell. Västerviks och ostkustens framstående fartygskonstruktör. Och ge en bild av hans skeppsbyggnadskonst.