AD/HD är en funktionsnedsättning och barn med AD/HD är mer ouppmärksamma och/eller aktiva och impulsiva än andra barn. Cirka 5% av alla barn anges ha AD/HD. Enligt den i Sverige av myndigheter och media accepterade neuropsykiatriska teorin är AD/HD huvudsakligen ärftligt orsakat och psykosociala omständigheter anses inte viktiga för att AD/HD ska uppkomma. Som en följd av detta synsätt har läkemedelsbehandling av AD/HD kraftigt ökat och idag behandlas var 7:e skolpojke med läkemedel mot AD/HD i vissa delar av Sverige. I boken ”AD/HD i nytt ljus”, som gavs ut 2008, gick författaren igenom det dåvarande vetenskapliga stödet för den neuropsykiatriska teorin. Slutsatsen var att det inte var vetenskapligt hållbart att benämna AD/HD för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En stress-sårbarhetsmodell presenterades som en alternativ förklaringsmodell. I en sådan modell ingår att förutom biologiska förhållanden är även barns uppväxtmiljö och psykosociala situation mycket viktiga för om AD/HD ska uppkomma eller inte. I denna uppföljande bok, 13 år efter att den tidigare boken kom ut, har författaren gjort en förnyad genomgång av den vetenskapliga litteraturen. Genomgången visar att stödet nu är än starkare för en stress-sårbarhetsmodell. Det visas i boken att man fortfarande inte har kunnat påvisa någon form av avvikelse i hjärnans struktur, form eller funktion som specifikt går att relatera till AD/HD. Ärftligheten för AD/HD är inte heller så hög som neuropsykiatrin anger. Två nya kapitel har lagts till i denna uppdaterade bok och dessa beskriver vilka krafter som lett till att neuropsykiatrin kunnat växa sig så stark i Sverige. Det beskrivs också hur myndigheter och organisationer aktivt har tystat vetenskapliga diskussioner där den neuropsykiatriska teorin har ifrågasatts.
