Rock´n’roll handlar om urkraft. Närvaro. Råhet. Skönhet. Allt det har fotografen Johan Bergmark fångat i ”Let there be rock”, en fotobok med hans möten med sina favoritartister. – Jag vet att det är omöjligt, men jag försöker verkligen att ta ”rocken” på allra, allra största allvar. Musiken styr oss, eller i alla fall mig. Allt det som en bra låt, eller en fantastisk konsert, kan göra med mig skulle jag vilja göra med mina bilder, säger han. Fotografen Johan Bergmark delar frikostigt med sig av hårresande, chockerande och helt enkelt oerhört underhållande anekdoter kring tillblivandet av bilderna och bland motiven återfinns namn som Robyn, Joakim Thåström, Pearl Jam, The Hellacopters, Jonathan Richman, Jocke Berg, Nick Cave och givetvis Peter, Björn & John (som Johan, enligt egen utsago, tagit fler bilder på än sina egna barn). Givetvis även Lill- Babs och Kjell Lönnå – det är ingen rockfotobok utan dessa två musikaliska giganter. Johan Bergmark är en tinnitusskadad rock'n'roll-fotograf med förkärlek för människor. Han föddes 1969 i Kärrtorp söder om Stockholm, uppväxt i Huddinge och Norrland via skytteltrafik. Anledningen till att han kom att börja arbeta med fotografi var bara en lycklig slump. Från början fanns passionen uteslutande runt musiken. Det gör den fortfarande. Men på grund av total tondövhet var han tvungen att hitta ett annat uttrycksätt. Fotografi råkade vara ett medium som passade. Det var lätt för honom. – Allt det där som jag söker när jag fotograferar finns i en riktigt bra rocklåt på tre minuter. Det är en oerhörd kompression att få in allt detta under så kort tid. Musik är som en doft. Man hör en låt på avstånd och plötsligt är man 15 år igen. Eller kär. Eller lycklig. Eller outsägligt sorgsen. Minnen till musiken sätter spår likt Pavlos hundar. Man kommer inte undan. Det är detta som gör oss mänskliga. Att vi inte har något val, säger han. Johan Bergmark är ansluten till bildbyrån Bildhuset. Han har vunnit priset för Nordens Bästa Rockfotograf två år i rad 1994 & -95. Han är en av två fotografer som blivit antagna som ledamöter av Konstnärsklubben. Han har haft flertalet separatutställningar både i Sverige och ute i Europa. Trots att han är en högst egoistisk fotograf som fotograferar för sin egen skull, för att han måste, så har han varit publicerad i bland annat Mojo, Uncut, Variety, Empire, Washington Post, Herald Tribune och Rolling Stone. Han gör förutom sina egna projekt mestadels redaktionella uppdrag, skivomslag och filmaffischer. – Jag är helt ointresserad av teknik och prylar. När jag får frågan vilken utrustning jag har brukar jag svara ”kamera och två ben så man kan flytta sig bakåt och framåt”. Jack White är en grym gitarrist, men han kan spela på en planka med en sträng också. Det är inte kameran som tar bilderna, säger han. ”Let there be rock” släpps i sammanlagt tre versioner. Detta är deluxeutgåvan som kommer i box med specialframtagen vinylsingel och med en liten signerad print.

Rock´n’roll handlar om urkraft. Närvaro. Råhet. Skönhet. Allt det har fotografen Johan Bergmark fångat i ”Let there be rock”, en fotobok med hans möten med sina favoritartister. – Jag vet att det är omöjligt, men jag försöker verkligen att ta ”rocken” på allra, allra största allvar. Musiken styr oss, eller i alla fall mig. Allt det som en bra låt, eller en fantastisk konsert, kan göra med mig skulle jag vilja göra med mina bilder, säger han. Fotografen Johan Bergmark delar frikostigt med sig av hårresande, chockerande och helt enkelt oerhört underhållande anekdoter kring tillblivandet av bilderna och bland motiven återfinns namn som Robyn, Joakim Thåström, Pearl Jam, The Hellacopters, Jonathan Richman, Jocke Berg, Nick Cave och givetvis Peter, Björn & John (som Johan, enligt egen utsago, tagit fler bilder på än sina egna barn). Givetvis även Lill- Babs och Kjell Lönnå – det är ingen rockfotobok utan dessa två musikaliska giganter. Johan Bergmark är en tinnitusskadad rock'n'roll-fotograf med förkärlek för människor. Han föddes 1969 i Kärrtorp söder om Stockholm, uppväxt i Huddinge och Norrland via skytteltrafik. Anledningen till att han kom att börja arbeta med fotografi var bara en lycklig slump. Från början fanns passionen uteslutande runt musiken. Det gör den fortfarande. Men på grund av total tondövhet var han tvungen att hitta ett annat uttrycksätt. Fotografi råkade vara ett medium som passade. Det var lätt för honom. – Allt det där som jag söker när jag fotograferar finns i en riktigt bra rocklåt på tre minuter. Det är en oerhörd kompression att få in allt detta under så kort tid. Musik är som en doft. Man hör en låt på avstånd och plötsligt är man 15 år igen. Eller kär. Eller lycklig. Eller outsägligt sorgsen. Minnen till musiken sätter spår likt Pavlos hundar. Man kommer inte undan. Det är detta som gör oss mänskliga. Att vi inte har något val, säger han. Johan Bergmark är ansluten till bildbyrån Bildhuset. Han har vunnit priset för Nordens Bästa Rockfotograf två år i rad 1994 & -95. Han är en av två fotografer som blivit antagna som ledamöter av Konstnärsklubben. Han har haft flertalet separatutställningar både i Sverige och ute i Europa. Trots att han är en högst egoistisk fotograf som fotograferar för sin egen skull, för att han måste, så har han varit publicerad i bland annat Mojo, Uncut, Variety, Empire, Washington Post, Herald Tribune och Rolling Stone. Han gör förutom sina egna projekt mestadels redaktionella uppdrag, skivomslag och filmaffischer. – Jag är helt ointresserad av teknik och prylar. När jag får frågan vilken utrustning jag har brukar jag svara ”kamera och två ben så man kan flytta sig bakåt och framåt”. Jack White är en grym gitarrist, men han kan spela på en planka med en sträng också. Det är inte kameran som tar bilderna, säger han. ”Let there be rock” släpps i sammanlagt tre versioner. Detta är deluxeutgåvan som kommer i box med specialframtagen vinylsingel och med en liten signerad print.

Rock´n’roll handlar om urkraft. Närvaro. Råhet. Skönhet. Allt det har fotografen Johan Bergmark fångat i ”Let there be rock”, en fotobok med hans möten med sina favoritartister. – Jag vet att det är omöjligt, men jag försöker verkligen att ta ”rocken” på allra, allra största allvar. Musiken styr oss, eller i alla fall mig. Allt det som en bra låt, eller en fantastisk konsert, kan göra med mig skulle jag vilja göra med mina bilder, säger han. Fotografen Johan Bergmark delar frikostigt med sig av hårresande, chockerande och helt enkelt oerhört underhållande anekdoter kring tillblivandet av bilderna och bland motiven återfinns namn som Robyn, Joakim Thåström, Pearl Jam, The Hellacopters, Jonathan Richman, Jocke Berg, Nick Cave och givetvis Peter, Björn & John (som Johan, enligt egen utsago, tagit fler bilder på än sina egna barn). Givetvis även Lill- Babs och Kjell Lönnå – det är ingen rockfotobok utan dessa två musikaliska giganter. Johan Bergmark är en tinnitusskadad rock'n'roll-fotograf med förkärlek för människor. Han föddes 1969 i Kärrtorp söder om Stockholm, uppväxt i Huddinge och Norrland via skytteltrafik. Anledningen till att han kom att börja arbeta med fotografi var bara en lycklig slump. Från början fanns passionen uteslutande runt musiken. Det gör den fortfarande. Men på grund av total tondövhet var han tvungen att hitta ett annat uttrycksätt. Fotografi råkade vara ett medium som passade. Det var lätt för honom. – Allt det där som jag söker när jag fotograferar finns i en riktigt bra rocklåt på tre minuter. Det är en oerhörd kompression att få in allt detta under så kort tid. Musik är som en doft. Man hör en låt på avstånd och plötsligt är man 15 år igen. Eller kär. Eller lycklig. Eller outsägligt sorgsen. Minnen till musiken sätter spår likt Pavlos hundar. Man kommer inte undan. Det är detta som gör oss mänskliga. Att vi inte har något val, säger han. Johan Bergmark är ansluten till bildbyrån Bildhuset. Han har vunnit priset för Nordens Bästa Rockfotograf två år i rad 1994 & -95. Han är en av två fotografer som blivit antagna som ledamöter av Konstnärsklubben. Han har haft flertalet separatutställningar både i Sverige och ute i Europa. Trots att han är en högst egoistisk fotograf som fotograferar för sin egen skull, för att han måste, så har han varit publicerad i bland annat Mojo, Uncut, Variety, Empire, Washington Post, Herald Tribune och Rolling Stone. Han gör förutom sina egna projekt mestadels redaktionella uppdrag, skivomslag och filmaffischer. – Jag är helt ointresserad av teknik och prylar. När jag får frågan vilken utrustning jag har brukar jag svara ”kamera och två ben så man kan flytta sig bakåt och framåt”. Jack White är en grym gitarrist, men han kan spela på en planka med en sträng också. Det är inte kameran som tar bilderna, säger han. ”Let there be rock” släpps i sammanlagt tre versioner. Detta är deluxeutgåvan som kommer i box med specialframtagen vinylsingel och med en liten signerad print.