Det var märkligt att ingenting verkade rört. Ingen hade slagit sönder något, rivit ur några hyllor, eller ens skitat ner på golvet. Det var som att stiga in på precis vilken som helst av ortens bensinmackar en afton frampå sena vårkanten. Förutom att föreståndaren låg död framför ölkylen.
De sista exemplaren av Kvällsposten hängde fortfarande i sitt ställ. Han reflekterade över att Aftonbladet var slutsålt, men inte Expressen. Det upphörde aldrig att förvåna honom vilka trivialiteter man lade märke till på en brottsplats. Som om offret bara var en sekundär omständighet. Och som om blodet som flöt ut över det svartspräckliga stengolvet var underordnat och betydelselöst. Han noterade också i utkanten av synfältet att något vält omkull stället för skraplotterna…
I jakten på mördarna spårar kriminalkommissarie Joakim Hill under en ovanligt hektisk vecka ledtrådar som förgrenar sig inom svensk spelindustri och en brottslighet som inte känner några gränser. Boken nominerades till Polonipriset, och den fick Svenska Spel att med viss oro anlita Statens Kriminaltekniska Laboratorium för att bedöma om dess brottsmetod var möjlig.
”Ny deckardrottning!” (Amelia)
”Hårdkokt a la Sjöwall-Wahlöö” (Expressen)
”Man kan inte släppa boken” (Jean Bolinder, Skånska Dagbladet)
