Den eviga nattens riddare

En spännande och tankeväckande fantastikroman

Den Eviga Nattens Riddare är en spännande och dramatisk fantastikroman satt i en tid av osäkerhet och rotlöshet. Nästan allt som händer i boken upplever läsaren genom Vidinas synvinkel. Hon har varit i armén tillräckligt länge för att vara en veteran, men utan att ha förlorat sin empati. Hon har drag av en klassisk tragisk hjälte, eller hjältinna i det här fallet, då hon inte råder över sitt eget öde utan har hela sitt liv varit styrd av andra. Hon lider också av ett fruktansvärt trauma från sin tidiga barndom som hon måste överkomma för att kunna utföra sina nya åtaganden. Alavan sammanfattar hennes situation med orden 'det är jag som vill och kan, trots att jag inte måste. Du du bara måste.' Även om nästan allt i boken upplevs via Vidina får läsaren en ganska god bild av världen hon lever i. Läsaren får lära sig en hel del om de schismer, intriger och konflikter som genomsyrar Ambria bara genom Vidinas möten med andra personer, såsom kättaren fader Sarvola, svartalvhövdingen Idelfons, baron Derego och blodsärken Fenio. Samtidigt som det är personerna som står i centrum så finns det en bra historia som driver boken framåt. Jag var verkligen nyfiken på vad det var som den där hemliga expeditionen hade funnit där ute i Davokar. Oftast upplever jag en viss besvikelse när mysteriet avslöjas efter att mina förväntningar har byggts upp efter flera kapitel, men det gjorde jag inte här. Intressant nog måste huvudpersonerna konfrontera de moraliska problem deras upptäckt fört med sig och avslöjar deras skiljda intressen, själsstyrka och drivkrafter. Förutom de sedvanliga teman i fantastikromaner så fann jag ett par som jag inte tror är så vanliga. Det första är att nästan alla från drottning Korintha och ända ner till den mest föraktade svartalv är flyktingar. De har flytt från fruktansvärda omständigheter och för att skapa sig ett nytt liv på en främmande plats de inte förstår eller ens är välkomna. Det andra temat är att allt är egentligen tvetydigt, klarast illustreras det väl av författarens flitiga användande av bortbytingar och dolda identiteter. Visst är solguden Prio god, men vad är egentligen hans vilja? Och drivs hans prästerskap helt och hållet av altruistiska motiv? Svartalverna är nog så otrevliga och barbarerna och oknyttet i skogen är verkligen farliga, men är de egentligen så onda? Vidina konfronteras med allt detta och hon får en del att tänka på. Ett av författarens syften är att introducera läsaren till rollspelsvärlden Symbaroum. Det lyckas han rätt bra med tycker jag. Det känns aldrig som om handlingen hålls upp av långa beskrivningar. Istället portioneras den nödvändiga informationen ut i små doser genom hela boken. Världen verkar mycket intressant. Författaren, Mattias Johnsson har tidigare skrivit ungdomsböckerna om Agata Wäderby och hamnskiftarna. Hans skrivarglädje och verkliga vilja att nå sin tilltänkta publik smittar av sig även på mig som inte har varit tonåring på mycket länge.

Lars B