Svirre flyger till stan

Ett trevligt äventyr med gärdsmygen Svirre

"Svirre flyger till stan" är en trevlig och sympatisk berättelse om en gärdsmygs öden och äventyr. Vi får följa Svirre genom natten till den spännande staden där hon möter folk och fä precis i början av vintern. Och eftersom gärdsmygen svirre aldrig tidigare varit i en stad uppstår förstås kulturkrockar. Hon möter en blåmes som hon kallar för Blåtjattraren, eftersom hon aldrig träffat en blåmes förut och denne varnar henne för faror. Hon trillar ner i en bäck för att hon tror att strömstaren är en gärdsmyg, fast större. Dråpligast är det när hon krockar med sin egen spegelbild i ett fönster eller när hon snabbt pilar förbi en småmänniska (pojke) och denne tror att hon är en brun boll som susar förbi. Detta är en oförarglig saga, den blir aldrig otäck, även om sparvhöken och katten hotar och Svirre nästan drunknar i ån, och i slutet finns det kul fakta om gärdsmygen som förhöjs av de mycket roliga illustrationerna. Det är bara en sak som förbryllar mig. Illustrationerna är snygga med fina landskapsvyer och vältecknade djur. Men så fort en människa kommer i närbild såsom flickan som tittar på den fallne gärdsmygen eller pojken som tror att hon är en brun boll, så förvandlas de till karikatyrer. Även killen som cyklar och tittar snett upp har ett ansikte som är helt förvrängt. Varför? När alla djur är så vältecknade med uttrycksfulla ansikten? Titta bara på flickan vid den fallna Svirre. Hon ser bara trött och sur ut med ett tämligen intetsägande ansikte, medan den roliga hunden bredvid i kontrast nosar nyfiket på Svirre. De karikerade människoansikterna passar inte alls i denna bok och sedan finns det tyvärr en grafisk totalmiss i mitten av boken, där igelkottens öga hamnat precis i mittvecket. Detta gör att betyget dras ner några snäpp för en annars livfull bok som lätt kan göra såväl mindre som större barn nyfikna på naturen eftersom den bokstavligen är skriven i fågelperspektiv.

Sandra P