Amala Mitt liv : från Ostpreussen till Tibet

Makalös kvinnokraft som imponerar och berör!

AMALA mitt liv från Ostpreussen till Tibet - är en både gripande och spännande biografi som sträcker sig över 90 år, alltså nästan ett århundrade. En enskild människas levnadsöde satt i perspektivet av många och omvälvande händelser under samma period. Med det personliga skildras också det generella, Irmtraut Wäger drabbades av samma umbäranden som många andra. Men också av många fler. Hennes liv blev långt ifrån likt alla andras. Med en saklig och osentimental berättarröst återger Irmtraut stora privata svårigheter som de hårda motgångar som drabbade familjen då hon växte upp, en dramatisk flykt som småbarnsmor undan ryssarna, den ständiga kampen att kunna försörja sig och barnen och senare i livet stora strapatsrika resor till Indien i sitt arbete att hjälpa utsatta exiltibetaner. Hennes mod och uppfinningsrikedom att hitta lösningar i svåra situationer, antingen det gällde henne själv eller för att hjälpa andra, kände inga gränser. Jag har aldrig läst eller hört talas om en mer orädd och handlingskraftig kvinna som i alla situationer resolut tog sig an det som livet krävde, utan att någonsin klaga. Hon levde en dag i taget och tog itu med den ena dagen efter den andra. Outtröttligt. Alltid med andras väl framför sitt eget, så som hennes far hade lärt henne det. Språket är enkelt med det gör ingenting, boken gör ju knappast anspråk att vara skönlitterär - innehållet är desto viktigare och det satte verkligen spår. Jag är djupt imponerad av denna kvinna och säger bara: LÄS BOKEN! ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Ett utdrag ur boken som står på omslaget visar på Irmtrauts sinnesnärvaro i svåra situationer. Det handlar om hur hon under andra världskriget lyckades förhindra att hennes son Hansi blev evakuerad till landet, med risk för att hon kanske aldrig skulle få återse honom: »En tid efter luftangreppet kom ett meddelande genom högtalarna på gatan: alla småbarn i Königsberg skulle evakueras till landet. Men jag ville inte lämna min Hansi till några okända människor och även Wanda var bekymrad. Jag sa till henne: "Gå med Hansi till grannhusets källare och se till att han inte ger ifrån sig ett pip. Resten ordnar jag." Och mycket riktigt kom det kring lunchtid en bonde med häst och vagn, som var fylld med hö, och sade: "Jag ska hämta ett barn här." Jag reagerade lugnt och ljög: "Barnet har redan hämtats." Bonden fortsatte och Hansi stannade hos oss.«

Lena K