Om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd rent psykologiskt att bearbeta sina tidigare förluster. Det förflutna får därför ”frysas” tillfälligt. Man har helt enkelt fullt upp med att hantera nuet och skjuter därför undan alla påfrestande känslor av sorg och förlust. Detta kallas emotionell distansering och är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli.

Det är inte bara copingstrategierna hos karaktärerna i The Walking Dead som är intressanta. Det är också copingstrategierna hos oss som läser. Vi fascineras uppenbarligen av berättelser om zombieapokalypser. Men varför? Är det kanske ett sätt att hantera vår egen rädsla för en förestående katastrof? Att vässa våra coping-skills? Även om vi inte är rädda för zombier, så kanske för miljökatastrofer, terroristattacker, eller krig.
– – –
Ur Jenny Jägerfelds förord till denna tionde samlingsvolym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

”Att låta berättelsens huvudpersoner ideligen kastas mellan hopp och förtvivlan är ett lyckat stilgrepp. Det fullkomligen drar läsaren in i storyn och man är aldrig säker på hur det ska gå.”
Jonny Berg, swedishzombie.com

Om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd rent psykologiskt att bearbeta sina tidigare förluster. Det förflutna får därför ”frysas” tillfälligt. Man har helt enkelt fullt upp med att hantera nuet och skjuter därför undan alla påfrestande känslor av sorg och förlust. Detta kallas emotionell distansering och är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli.

Det är inte bara copingstrategierna hos karaktärerna i The Walking Dead som är intressanta. Det är också copingstrategierna hos oss som läser. Vi fascineras uppenbarligen av berättelser om zombieapokalypser. Men varför? Är det kanske ett sätt att hantera vår egen rädsla för en förestående katastrof? Att vässa våra coping-skills? Även om vi inte är rädda för zombier, så kanske för miljökatastrofer, terroristattacker, eller krig.
– – –
Ur Jenny Jägerfelds förord till denna tionde samlingsvolym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

”Att låta berättelsens huvudpersoner ideligen kastas mellan hopp och förtvivlan är ett lyckat stilgrepp. Det fullkomligen drar läsaren in i storyn och man är aldrig säker på hur det ska gå.”
Jonny Berg, swedishzombie.com

Om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd rent psykologiskt att bearbeta sina tidigare förluster. Det förflutna får därför ”frysas” tillfälligt. Man har helt enkelt fullt upp med att hantera nuet och skjuter därför undan alla påfrestande känslor av sorg och förlust. Detta kallas emotionell distansering och är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli.

Det är inte bara copingstrategierna hos karaktärerna i The Walking Dead som är intressanta. Det är också copingstrategierna hos oss som läser. Vi fascineras uppenbarligen av berättelser om zombieapokalypser. Men varför? Är det kanske ett sätt att hantera vår egen rädsla för en förestående katastrof? Att vässa våra coping-skills? Även om vi inte är rädda för zombier, så kanske för miljökatastrofer, terroristattacker, eller krig.
– – –
Ur Jenny Jägerfelds förord till denna tionde samlingsvolym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

”Att låta berättelsens huvudpersoner ideligen kastas mellan hopp och förtvivlan är ett lyckat stilgrepp. Det fullkomligen drar läsaren in i storyn och man är aldrig säker på hur det ska gå.”
Jonny Berg, swedishzombie.com