Vi går på de invanda stigarna. Följer den hårt hoptrampade jorden mellan två hus. Tar stigen uppåt, mot Tippen. Muskelminne av uppförsbacke i vaderna, tårna trycker ifrån. Söker med blick och fötter efter jordvallen, hoppet i pulkabacken där en kille bröt benet under snowracern. En saturnusring runt den jordplanet av tippade schaktmassor från 70-talet när Östra Odensala byggdes. I bland går jag runt här i minnet. Känner stigarna mot fötterna, ser dem förgrena sig, ljusna, smalna av. Elljusspår, höjdkurvor, lingonris. Kallkällor, gölar, bäckar. Alar böjda av ålder. Min skog. Det är euforiskt och underligt att vara här. Tre stigar att välja på nedanför Tippen. En leder hem. Kväll och stark sol men stigen omsluter med granskugga och ormbunkar. Jag vill inte gå för nära husen, de är inte mina längre. Men skogen är det. Och minnena. I Den dolda staden / Det dolda landskapet skriver vi fram platser genom att samla många människors minnen från olika tider. Första guideboken från 2013 fokuserade på centrala Östersund. Men, en stad är mer än sin kärna och i uppföljaren har vi lagt fokus på de yttre stadsdelarna och omnejden. Platser som genomgått dramatiska förändringar det senaste seklet. Den tragiska olyckan när en lyftkran välter på Körfältet, militärens marker där barnen på Tegelbruksvägen leker. Tältsemestern i Göviken med tanter i glittrande baddräkter. Farmor som kokar kådsalva på Minnesgärdet. Skolbarnen som undervisas utomhus i Lugnvik hösten 1939. Barnet som föds vid en vägkant i Östersunds norra omnejd. Allt det där som finns men inte syns.
