Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja handlar om hur det var att växa upp på 1960-talet. Att romanen ges ut till 50-årsjubiléet av revoltåret 1968 är ingen slump. Men den handlar inte om hur folk i världens stora städer kastade gatsten, ockuperade kårhus och betedde sig allmänt huvudlöst 1968. I stället belyser den det svårbegripliga 60-talet från Norrlandsperiferin, där ju ingen någonsin har betett sig konstigt på något som helst sätt.

Romanens personer, platser och händelser har hämtats direkt ur livet. Chagall Eriksson ansluter på så vis till den stora västernorrländska traditionen från Laura Fitinghoff, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Lars Ahlin med flera.

Fiktioner som hämtas direkt ur livet är sällan dramatiska på något halsbrytande sätt. Här handlar det om gymnasister som tar studenten. Det var inte särskilt spännande ens när studentförhören fanns kvar fram till och med 1968. Men närheten till livet gör konstlad spänning obehövlig.

Detta är en bok som är tålamodsprövande, underhållande och lagom spännande på samma sätt som livet självt.

Ur Gregor Flakierskis recension i Tidningen Ångermanland (januari 2018): "Varje plats är unik, men också en del av universum. Och hur mycket unik den än är, påminner den inte desto mindre, och har stora likheter med en mängd andra platser i världen. Det gäller i allra högsta grad det Sollefteå i början av 60-talet som skildras i 'Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja' ... Det är lite som Sollefteås svar på Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”, även om ”Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja” stilistiskt är mer präglad av ett klassiskt bildningsarv, men i båda fallen är det en samling löst sammanhållna skrönor som genom dråpliga berättelser skildrar en tid och en plats, samtidigt som det uttrycker något universellt och allmänmänskligt. Boken är rikt illustrerad. ... Det väsentliga är att boken är mycket välskriven, med en konsekvent torr akademisk humor kongenial med stilen. Oavsett vem författaren är har vi säkerligen att göra med en språkmänniska med äkta känsla för språkets skiftande innebörder och olika ljudvalörer."

Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja handlar om hur det var att växa upp på 1960-talet. Att romanen ges ut till 50-årsjubiléet av revoltåret 1968 är ingen slump. Men den handlar inte om hur folk i världens stora städer kastade gatsten, ockuperade kårhus och betedde sig allmänt huvudlöst 1968. I stället belyser den det svårbegripliga 60-talet från Norrlandsperiferin, där ju ingen någonsin har betett sig konstigt på något som helst sätt.

Romanens personer, platser och händelser har hämtats direkt ur livet. Chagall Eriksson ansluter på så vis till den stora västernorrländska traditionen från Laura Fitinghoff, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Lars Ahlin med flera.

Fiktioner som hämtas direkt ur livet är sällan dramatiska på något halsbrytande sätt. Här handlar det om gymnasister som tar studenten. Det var inte särskilt spännande ens när studentförhören fanns kvar fram till och med 1968. Men närheten till livet gör konstlad spänning obehövlig.

Detta är en bok som är tålamodsprövande, underhållande och lagom spännande på samma sätt som livet självt.

Ur Gregor Flakierskis recension i Tidningen Ångermanland (januari 2018): "Varje plats är unik, men också en del av universum. Och hur mycket unik den än är, påminner den inte desto mindre, och har stora likheter med en mängd andra platser i världen. Det gäller i allra högsta grad det Sollefteå i början av 60-talet som skildras i 'Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja' ... Det är lite som Sollefteås svar på Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”, även om ”Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja” stilistiskt är mer präglad av ett klassiskt bildningsarv, men i båda fallen är det en samling löst sammanhållna skrönor som genom dråpliga berättelser skildrar en tid och en plats, samtidigt som det uttrycker något universellt och allmänmänskligt. Boken är rikt illustrerad. ... Det väsentliga är att boken är mycket välskriven, med en konsekvent torr akademisk humor kongenial med stilen. Oavsett vem författaren är har vi säkerligen att göra med en språkmänniska med äkta känsla för språkets skiftande innebörder och olika ljudvalörer."