När den 10 -årige, blyge argentinske pojken Martín Guevara flyttat till Kuba i början av 70-talet förstod han att hans farbror, Che Guevara, var en legend både i familjens nya hemland och i världen. Fotot av Che i basker och långt hår, hade blivit den radikala, globalt medvetna generationens symbol för ett postkolonialt uppbrott och drömmar om en ny, rättvis värld. På kommunismens Kuba framhölls el Che som idealgestalt som varje kuban skulle efterlikna. Under uppväxten i skuggan av denna moderna messiasfigur, och med sin far som alltmer sällsynt gäst i hemmet, upptäckte Martín att Kuba utanför den privilegierade familjens tillvaro var något helt annat än i revolutionens ideal: med ofrihet, armod, ransoneringar och statlig åsiktskontroll. Förvandlingen från dröm till mardröm ställdes på sin spets under Mariel-krisen 1980, en massflykt som urartade till mobbvälde på Havannas gator och misshandel av varje misstänkt fritänkare. Martín Guevaras uppväxt blev en lång omvärdering av farbroderns arv, dennes egen historia och det samhällssystem som hade honom som symbol. Och hur skulle han själv förhålla sig till den roll som klistrades på honom? Guevaras berättelse om uppväxten i det vitala och inhägnade Havanna är en berättelse om en malande längtan efter en individuell sfär och hur stora samhällsexperiment kan skapa skilda strategier för individuell överlevnad. Själv drogs Martín stegvis in i en tillvaro av rumlande eskapader som till slut ledde till exil från Kuba.
