En man sitter bland solfläckarna under ett körsbärsträd och ser tillbaka på sitt liv. Han minns barndomen i fattigkvarteren på Lugnet i Malmö, uppväxten på 1950-talet, mötet med kärleken, studier och skrivande, yrkesliv, familjeliv, skilsmässa, livet som ensam pappa och hur det finner nya banor tills två dödsfall tvingar honom att stanna upp och se tillbaka. Sven Nilsson berättar med både intellektuell överblick och känslomässig hetta om sitt liv i ett land och en stad som förvandlas. Ur fattigdomen stiger ett glänsande välfärdssamhälle. Han deltar i samhällsbyggandet, är med om att utforma och genomföra en ny nationell kulturpolitik och han tar initiativ till att Malmös nya huvudbibliotek byggs intill det gamla, vilket leder till att han förlorar jobbet. Han säger: ”Jag vill aldrig mer arbeta under en politisk ledning” och fortsätter som fri föreläsare och författare med utrymme för många resor och utlandsvistelser. Solfläckar visar en ny, mer personlig sida av honom. Utdrag ur boken: ”För oss barn var Lugnet både en plats att älska och en där skuggor och mörker kom krypande på kvällen och där ljud och skämda lukter kunde oroa och skrämma. Där fanns husen med sina lägenheter, matos, trappor, källare och vindar och den skuggiga och fuktiga bakgården med cykelskjul, utedass och zinktunnor för sopor. Vi fick upptäcka staden på egen hand. Spårvagn nr 3 gnisslade och plingade sig fram. Hos Zanders livs fanns mustiga dofter av salt sill, lutfisk och nymalet kaffe och i affärer som Resia och Malmöbasaren fanns skatter vi åtrådde, på konditori Nizza köpte jag skurna wienerbröd och Anderssons på andra sidan Föreningsgatan hade karlsbadergifflar med mandelmassa, järnaffären sålde metkrokar och metspön, vi hade matinébiografer och gårdsmusikanter.”
