Vald av solen

Så vackert skrivet

Mina vaknar upp på en ö utanför Norvalas kust till okända röster. Hon har sovit längre än någon människa borde kunna och de hon möter kallas sjöfarare, trots att alla vet att det inte går att resa över havet. Det är mycket som inte stämmer med den värld hon somnade ifrån och hon får ett uppdrag. Hon ska bygga upp en av borgarna. Först måste hon dock ta sig till Nordanborg tillsammans med en av sjöfararna. Där råder häxor och är en av de grupper som ska kunna rädda Norvala. Men är Mina verkligen redo att lita på andra igen, trots att erfarenheterna säger motsatsen? Vald av solen är andra delen i Norvalaserien och följer då Mina, en av häxorna som kallas till Sydanborgen för att bygga upp den igen och färdigställa en av de fyra borgarna, en i varje väderstreck, som krävs för att upprätthålla balansen i Norvala. I förra boken fick vi istället följa Kajla, en av Nordanhäxorna. Det jag gillar här är att det knyts ihop lite karaktärsmässigt från bok ett, men att den här verkligen står på egna ben. Frida Hallberg skriver så melodiskt och poetiskt, och i harmoni med naturen. Det är som att jag bara vill ge mig ut i skogen och uppleva den på samma sätt som de här karaktärerna gör, när jag läser och blir nästan lite puttrig och muttrig över att inte ha blivit kallad som häxa till min egen borg. Ska det vara för mycket begärt, va? Något Hallberg är väldigt bra på, förutom då storslagna miljöbeskrivningar som får en att vilja bli ett med naturen, är karaktärer. Alla här är så egensinnade personligheter att det inte är någon svårighet att hålla isär dem, även om Mina och Kajla har fler likheter än de kanske skulle vilja erkänna. Jag känner så mycket med Mina men också med Tjaldur som tussas ihop med henne trots att de verkligen är olika som personer, som sol och måne. Jag är också väldigt förtjust i Minas utveckling under läsningens gång. Hur hon, med naturens och vänskapens hjälp, hittar tillit till sig själv och till andra för att våga ge livet en ordentlig chans och för att klara av att hitta sin plats. Språket är som redan skrivet väldigt melodiöst vackert och miljöbeskrivningarna så detaljerade att man känner doften av barr och hur mossan kittlar under de bara fötterna. Om man är ett fan av att det händer mycket saker hela tiden, är kanske inte det här boken den rätta eftersom det finns en hel del restid och istället karaktärsutveckling. Det är istället som en karamell man får suga på ett tag innan man kommer till det allra godaste, men det är definitivt väl värt läsningen och jag längtar så mycket efter fortsättningen.

Marias