Allt är normalt
Det bara blir
så
Du tappar håret
skärpan
fötterna svullnar sen
sover du
18 timmar om
det lilla
dygnet
Förloppet
inget konstigt
egentligen men ändå
grips du av
panik
trots bromsmediciner i
båda
öronen
---
Vad händer med en människa när hen tvingas stirra döden i vitögat? Ger man upp eller försöker man fortsätta skapa oavsett dåliga odds? Visartisten Gunnar Källström valde (som de flesta av oss kanske gör) det sistnämnda. Ända in i slutet bär vi på ett märkligt nu som håller oss vid liv och försöker se möjligheter. En cancertumör i bukspottskörteln innebär en liten chans att överleva. Det kan i praktiken vara en dödsdom. Den svarta knölen trängde sig på och stal alltmer av tid och kraft men som frilansande kulturarbetare är det svårt att sjukskriva sig. Du är din egen arbetsgivare, det finns en familj och du är en del av ett sammanhang. Dödsångesten är alltid där. Liksom hoppet.
När det stod klart för Gunnar Källström att han hade cancer i bukspottkörteln började han skriva dikter. Lyriken är präglad av detta faktum men i blicken finns stråk av himlastormande ljus. Resultatet blev poesisamlingen Vankel.
Sagt om Gunnar Källströms tidigare böcker:
"Som uppväxtskildring är romanen så originell att den tål jämförelser med föregångare i svensk litteratur".
