139 kr
Läs direkt i Bokus Reader – eller ladda ned till din enhet
Efter poesidebuten Monotonins blommor (Ars, 2023) – under pseudonymen Erik Hagelin – och förra årets hyllade roman Andrew Polgars svarta pussel, återkommer Jonas Rydin med ett originellt verk som rör sig fritt mellan det vardagliga och det metafysiska.
IDuologierna Ivänder sig författaren till ett eller flera ”du”, som manas till att vandra ut i världen, inte fastna i det egna, trots ensamhetens lockelser. Vid sidan av duet spelas en inte obetydlig roll av gudarna, som – ibland roat, ibland likgiltigt – betraktar den jordiska tillvaron.
Om Rydins/Hagelins förra diktsamling, Monotonins blommor, Ars 2023:
Den här boken är som dikter av Rimbaud och Michaux smält samman, som diktarna diktat ihop och gått in varandra – utan att dikterna för den skull blir några som helst pastischer. Här finns något annat. Kanske är det – klokhet? Inte i meningen förnuft utan något som gör att man får veta något? Exakt vad det är kan jag inte säga men här måste man vara läraktig ... som inför all god poesi. Så läs! Carl-Johan Malmberg
Diktjaget rör sig i ensam suveränitet genom tid och rum... Monotonins blommor pekar ut en riktning mot just det arv av den gränsöverskridande modernismen som Arne Häggkvist gav svensk språkdräkt (Hemingway, Lorca, Michaux, Burroughs). Björn Kohlström
Om Andrew Polgars svarta Pussel, Ars 2025:
Det finns författare som går sina egna vägar, bortom litteraturens allfartsvägar. En sådan författare är Jonas Rydin, vars egensinniga romaner cirklar kring ett och samma tema: självbedrägeriet. Andrew Polgars svarta pussel är en kuslig skildring av en människas gradvisa sammanbrott. Yukiko Duke, Vi Läser
Charles Bukowski möter J-O Waldner i vad som lär vara en av höstens roligaste ljudupplevelser, delvis tack vare inläsningen, men framför allt för att Rydin skriver med smash och skruv om pingis, av alla sporter. Handlar om: pingisesset Polgar och hans tilltagande galenskap inför stormatch mot ärkefienden. Spetsa öronen: när kloke tränaren påpekar att du aldrig bör älska dig själv, på sin höjd betrakta dig själv med ”kall sympati”. Jenny Lindh, Dagens Nyheter
