Våren 1941 värvade Waffen-SS med bakgrundsstöd av det finländska högkvarteret och regeringen 1 200 frivilliga för insats i Tyskland. De frivilliga slöt tvååriga tjänstgöringskontrakt och kom fram till våren 1943 att både drillas i de tyska utbildningscentralerna och sättas in vid fronterna i Ukraina och Kaukashus.
För de finländska SS-frivilliga kom tjänsten som tyska legoknektar att bli en upprivande och motstridig erfarenhet. Samtidigt som de fostrades i högmod och arrogans blev de ordentligt hunsade av det rikstyska befälet. Detta korstryck försökte de frivilliga hantera genom ett excessivt och destruktivt fritidssuperi som förde hundratals av dem i fyllebutkan.
De frivilliga började kalla sin krigstjänst Circus Collani efter sin bataljonschef, SS-Untersturmbannführer Hans Collani. De såg således den häxkittel av händelser som de drogs in i som ett absurt spektakel. Denna självbild hade också åtskilligt fog för sig eftersom oredorna avlöste varandra och förhållandena blev småkaotiska då de rikstyska och finländska instanserna drev sina partikulära intressen och taktikerade mot varandra.
För många frivilliga blev tiden i SS en besvikelse. Åtskilliga hade låtit sig värvas i hopp om att främja sin militära kompetensutveckling, men trots en mycket god resurstilldelning visade sig det taktiska kunnandet i SS vara mediokert. Nedmejandet av ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar fick även många finländska SS-frivilliga att reagera med avsky. En del också av finländarna drogs samtidigt med i det urskiljningslösa dödandet av försvarslösa människor.
En mycket stor del avde finländska SS-frivilliga var högerradikaler där föredträdare för det starkt finsknationella IKL och nationalsocialistiska grupper dominerade. De frivilliga räknade bland sina led dock även enstaka representanter för Samlingspartiet, Agrarförbundet, Framstegspartiet, Svenska Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. De fem sistnämnda partierna som samlade 90 procent av mandaten i riksdagen åtnjöt talande nog ett understöd på endast knappt sju procent bland de de frivilliga.
Cirkus Collani baseras på ett omfattande dokumentmaterial och på de SS-frivilligas egna dagböcker, persondokument och hågkomster. Här tydliggörs en i många stycken okänd krigshistoria.

Våren 1941 värvade Waffen-SS med bakgrundsstöd av det finländska högkvarteret och regeringen 1 200 frivilliga för insats i Tyskland. De frivilliga slöt tvååriga tjänstgöringskontrakt och kom fram till våren 1943 att både drillas i de tyska utbildningscentralerna och sättas in vid fronterna i Ukraina och Kaukashus.
För de finländska SS-frivilliga kom tjänsten som tyska legoknektar att bli en upprivande och motstridig erfarenhet. Samtidigt som de fostrades i högmod och arrogans blev de ordentligt hunsade av det rikstyska befälet. Detta korstryck försökte de frivilliga hantera genom ett excessivt och destruktivt fritidssuperi som förde hundratals av dem i fyllebutkan.
De frivilliga började kalla sin krigstjänst Circus Collani efter sin bataljonschef, SS-Untersturmbannführer Hans Collani. De såg således den häxkittel av händelser som de drogs in i som ett absurt spektakel. Denna självbild hade också åtskilligt fog för sig eftersom oredorna avlöste varandra och förhållandena blev småkaotiska då de rikstyska och finländska instanserna drev sina partikulära intressen och taktikerade mot varandra.
För många frivilliga blev tiden i SS en besvikelse. Åtskilliga hade låtit sig värvas i hopp om att främja sin militära kompetensutveckling, men trots en mycket god resurstilldelning visade sig det taktiska kunnandet i SS vara mediokert. Nedmejandet av ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar fick även många finländska SS-frivilliga att reagera med avsky. En del också av finländarna drogs samtidigt med i det urskiljningslösa dödandet av försvarslösa människor.
En mycket stor del avde finländska SS-frivilliga var högerradikaler där föredträdare för det starkt finsknationella IKL och nationalsocialistiska grupper dominerade. De frivilliga räknade bland sina led dock även enstaka representanter för Samlingspartiet, Agrarförbundet, Framstegspartiet, Svenska Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. De fem sistnämnda partierna som samlade 90 procent av mandaten i riksdagen åtnjöt talande nog ett understöd på endast knappt sju procent bland de de frivilliga.
Cirkus Collani baseras på ett omfattande dokumentmaterial och på de SS-frivilligas egna dagböcker, persondokument och hågkomster. Här tydliggörs en i många stycken okänd krigshistoria.

Våren 1941 värvade Waffen-SS med bakgrundsstöd av det finländska högkvarteret och regeringen 1 200 frivilliga för insats i Tyskland. De frivilliga slöt tvååriga tjänstgöringskontrakt och kom fram till våren 1943 att både drillas i de tyska utbildningscentralerna och sättas in vid fronterna i Ukraina och Kaukashus.
För de finländska SS-frivilliga kom tjänsten som tyska legoknektar att bli en upprivande och motstridig erfarenhet. Samtidigt som de fostrades i högmod och arrogans blev de ordentligt hunsade av det rikstyska befälet. Detta korstryck försökte de frivilliga hantera genom ett excessivt och destruktivt fritidssuperi som förde hundratals av dem i fyllebutkan.
De frivilliga började kalla sin krigstjänst Circus Collani efter sin bataljonschef, SS-Untersturmbannführer Hans Collani. De såg således den häxkittel av händelser som de drogs in i som ett absurt spektakel. Denna självbild hade också åtskilligt fog för sig eftersom oredorna avlöste varandra och förhållandena blev småkaotiska då de rikstyska och finländska instanserna drev sina partikulära intressen och taktikerade mot varandra.
För många frivilliga blev tiden i SS en besvikelse. Åtskilliga hade låtit sig värvas i hopp om att främja sin militära kompetensutveckling, men trots en mycket god resurstilldelning visade sig det taktiska kunnandet i SS vara mediokert. Nedmejandet av ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar fick även många finländska SS-frivilliga att reagera med avsky. En del också av finländarna drogs samtidigt med i det urskiljningslösa dödandet av försvarslösa människor.
En mycket stor del avde finländska SS-frivilliga var högerradikaler där föredträdare för det starkt finsknationella IKL och nationalsocialistiska grupper dominerade. De frivilliga räknade bland sina led dock även enstaka representanter för Samlingspartiet, Agrarförbundet, Framstegspartiet, Svenska Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. De fem sistnämnda partierna som samlade 90 procent av mandaten i riksdagen åtnjöt talande nog ett understöd på endast knappt sju procent bland de de frivilliga.
Cirkus Collani baseras på ett omfattande dokumentmaterial och på de SS-frivilligas egna dagböcker, persondokument och hågkomster. Här tydliggörs en i många stycken okänd krigshistoria.