Visar resultat för..."sörja"

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

”Fadren har ringt upprepade gånger. Det sitter ljusgula post-it-lappar på anslagstavlan i slussen i Ladan varje gång jag passerar: ’Helen, din pappa har ringt’, står det på dem. Jag rycker bort dem, skriver dit mina accenter och mitt stumma ’e’ och slänger dem i det trattformade cementröret utanför entrén. Men det kommer nya direkt, som ogräs.” Året är 1991 och tjugoettåriga Hélène har precis lämnat hemstaden Ängelholm för att läsa in gymnasiet på en folkhögskola i Östergötland. Där hoppas hon slippa undan sina trassliga familjerelationer och sitt förflutna och framför­allt: att uppleva verklig passion. Sakta men säkert tar hon sig ur sitt skal, men när kärleken väl uppenbarar sig lurar katastrofen runt hörnet. "Sörja" är en gripande och klaustrofobisk skildring av en ung människas desperata försök att bryta sig loss från sina vanföreställningar och kliva in i verkligheten, i hopp om att möta en annan människa.

#1 på DN:s lista över böcker att se fram emot hösten 2021* "Ett mästerverk." New York Times * Finalist till Bookerpriset 2020

Zimbabwe, sent 90-tal. Tambudzai är inte längre ung. Som den enda i sin familj utbildade hon sig och lämnade hembyn för ett liv i det myllrande Harare. Men vad blev det för liv? Nu bor hon på ett slitet gästhem efter att ha sagt upp sig från sitt arbete som copywriter på en reklambyrå eftersom hon inte längre stod ut med att hennes vita kollegor tog åt sig äran för hennes arbete. Men varje försök att skapa sig en framtid möts av nya besvikelser tills hon en dag går över gränsen.

En kropp att sörja är ett porträtt av en kvinna vars liv rymmer ett helt lands historia och kantrade framtidsutsikter. Frihetskriget genomsyrar fortfarande tillvaron, samtidigt som den nya världens obarmhärtiga ekonomiska villkor står i vägen för ett självständigt liv. För det är egentligen det enda Tambudzai begär. Frågan är bara hur mycket hon är beredd att offra längs vägen.

Tsitsi Dangarembga är författare, filmskapare och människorättsaktivist bosatt i Harare, Zimbabwe. Redan i sin debutroman Nervous Conditions från 1988 (pa svenska som Rotlös 1990) skrev hon om Tambudzai. Den romanen betraktas idag som en modern klassiker och undervisas flitigt på universitet världen över. En kropp att sörja är skriven trettio år senare som en fristående fortsättning.  

Dangarembga är flerfaldigt prisbelönt för sitt författarskap, senast med 2021 års Pinter Prize, liksom för sitt arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Zimbabwe, bland annat med PEN Award for Freedom of Expression. 

Andreas Vesterlund är översättare från engelska. Han har tidigare bland annat översatt Ernest Hemingway, Michael Ondaatje och J.D. Salinger.     

*

"En kropp att sörja dramatiserar på ett briljant sätt de tragiska ironier som livet för med sig i ett land där du måste svälja din stolthet för att hålla dig flytande."  The New Yorker

"Tre decennier [efter Nervous Conditions] har Dangarembga skrivit ännu en klassiker."  Guardian  

"En av de mest djuplodande redogörelser vi har av den afrikanska kontinentens svåra, ofta våldsamma, övergång från kolonisering till globalisering." Times Literary Supplement

"Dangarembga ger oss något ovanligt: en sprakande antihjältinna som vi inte kan låta bli att heja på."  The Washington Post

*

Ur En kropp att sörja:

Du blir alldeles iskall och vill lämna din kropp. Du vill springa över gården och kasta dig i bilen. Men du har bestämt dig för att gå vidare. Det känns som om kofferten vibrerar likt ett svart hål som drar allting till sig. Dess kraft sipprar ut över golvet, rinner genom luften och uppför väggarna för att omsluta dig så att du snart inte vet om du är kistan eller om kistan är du. Den kräver någonting av dig som du är säker på att du inte har.

”Flyktingfrågan, invandringen och integrationen är vår tids stora politiska angelägenhet. Trots detta är det som om flyktingarna förblir anonyma. Min mamma var en av de tusentals som flydde över Östersjön från Estland krigshösten 1944. Hela livet har jag velat förstå henne, och vad som händer inuti en människa som tvingas lämna ett liv bakom sig för att bygga upp ett nytt. Min bok handlar om två av de största flyktinggrupperna som kommit till Sverige – esterna 1944 och bosnierna 1992 och 1993 – och om många andra flyktingar i världen. Den gläntar på dörren till flyktingens existentiella livsvärld. Trots den stora sorg som det innebär att lämna ett liv förmår många till slut leva ett annat.”

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

»Att sörja är en väg till läkning, glädje och frihet även om det inte känns så när vi är mitt i det mörkaste mörka.«Marie och Eva

Sorgen är ingen annans, den är unik för varje person. Samtidigt är den universell och allmängiltig. Vi kan känna igen oss i varandra.

Det här är en bok om sorgens många ansikten. I boken möter du förutom författarnas egna berättelser många röster om sorg , förluster och livsförändringar - sorg av olika anledningar - och olika vägar genom sorgen. Sorgeprocessen kan se väldigt olika ut.

Här finns fakta om sorg, bildkonst att vila och spegla sig i samt texter av artister, poeter och ordkonstnärer som sätter fingret på just det som känns.

Med boken vill författarna ge en ökad förståelse och en bredare syn på sorg och sörjande. Bjuda in till att känna det som känns, utan pekpinnar, quick-fix eller tio steg till något. Att få vara i det som pågår. I den egna processen. Det finns inga rätt eller fel, mendet finns en väg framåt.

Sorg är en del av allas våra liv. Om vi möter och accepterar den kan den utmynna i någonting som också är ljust.Marie Granberg Moquist är certifierad handledare i sorgbearbetning vid Svenska Institutet för Sorgbearbetning med fördjupning inom komplexa förluster.Eva Aggeklint möter människor i livsförändringar i sitt arbete. Hon är doktor i Asiens språk och kulturer. Personliga händelser har föranlett engagemang för ämnet sorg.

När min bästa vän lämnar mig och jag står kvar i outsäglig sorg, hur ska jag kunna gå vidare?

När kroppen tjänat ut och inte orkar mer färdas själen hem och fortsätter sitt liv och gärning, men i en annan form och med fler och andra uppgifter.

Själen är medveten energi med evigt liv.

Den här boken vill visa att vi åter kan få kontakt. Den kan ske när som helst, i tanken, i samtal, i meditation eller under hypnos. Då kan vår relation växa och fördjupas och ge frid och glädje.

Kärleken kan fortfarande uppfylla dig, även om vännen inte längre finns nära på ett fysiskt plan.

Kontakten, som bara är en tanke bort, kan bli en stark och intressant relation, som kan bli mer levande än du kunnat ana.

Alla djur vet vad som väntar efter livet på Jorden. Det är inget konstigt med det. De känner ingen rädsla eller ovisshet, för det finns ingen död.

Jag kan föreställa mig din måndag, den där sista dagen i augusti. Jag kan se dig när du förbereder dig hemma i lägenheten, när du tar din svarta ryggsäck, låser dörren och ger dig iväg. Jag undrar om du stannar till en stund i trappen. Om du tänker att du står där för sista gången. Jag undrar om du är tung och ledsen. Eller om du känner dig befriad.

Jag undrar om du tänker på mig.

Dagen då han tog sitt liv var hon inte där.  Nu är hon ensam kvar och tvingas ut på en lång vandring för att försöka ta reda på hur livet ska kunna fortsätta när katastrofen har rivit sönder framtiden.

Anna Widerberg skriver om sorg men också om storslagen kärlek och att slåss för sitt liv. Hon färdas djupt ner i känslomässiga avgrunder men med hjälp av vardagens rutiner och en oväntad humor hittar hon sitt sätt att läka.  

Anna Widerberg startade sitt yrkesliv som undersköterska på IVA. Hon har sedan arbetat som journalist, politisk sekreterare, diakon och kommunikatör. Idag frilansar hon som skribent,filmarbetare och webbredaktör. Anna Widerberg har mottagit litteraturstipendierfrån Region Västmanland 2018 och Västerås stad 2013. Hon är uppvuxen i Mölndalmen bor numera i Västerås."Hon förmedlar med ett finstämt och levande språk sina tankar och känslor som kryddas med mycket mörker men efter hand också med hopp och framtidstro, trots det långa bearbetningsskeendet; av och till finns även ett humoristiskt anslag mitt i mörkret. Sammantaget har boken mycket att ge för personer som själva drabbats av förluster av närstående." Lektör Björn Nilsson, BTJ-häfte nr 2, 2021.