Visar resultat för..."fem blyton"

–Båten har försvunnit, ropade Dick förskräckt, när de återvände till den lilla viken. Femgänget såg sig förfärade omkring. Den lilla båten syntes ingenstans. –Den måste ha drivit ut till havs med tidvattnet, sa George. De var fångar på den Viskande ön.

Vinden ven kring det gamla tornet. Måsarna skriade i fjärran. Fem-gänget rös när de tänkte på fåraherdens ord: ”Ljusen brinner fortfarande under mörka stormnätter!” Kunde det verkligen vara sant att vrakplundrarnas lanternor lyste i det gamla tornet? Varför? Det kunde väl inte finnas några vrakplundrare kvar på den här ödsliga kusten. Men ändå, Fem-gänget kunde inte släppa tanken…

Fem-gänget närmade sig Kirrinön. Mitt på ön reste sig slottsruinen. Trasiga valv och halvt nerrasade torn och murar var allt som fanns kvar av byggnaden, som en gång i tiden hade varit ett imponerande slott. Nu bodde bara kajorna i det och på murkrönen och tornen satt måsarna i flockar. "Det ser hemskt mystiskt ut", sa Julian. "Det skulle vara roligt att gå i land och titta på det. Och tänk vad kul om vi kunde övernatta på ön!" Men hade de anat vad de skulle råka ut för hade de nog aktat sig för den gamla slottsruinen ...

Julian hade legat gömd länge på husvagnens tak. Det började bli tråkigt att vänta. Tänkte inte Lou och Tiger-Dan dyka upp snart? Skulle Fem-gänget aldrig få reda på vad de två männen från cirkusen smidde för skumma planer? Plötsligt hördes ljud och Julian stirrade mot vägen. Två män närmade sig. Han vågade inte lyfta huvudet och titta på dem, då kanske de upptäckte honom. Men när de kom tillräckligt nära kände han igen rösterna. I nästa ögonblick skakade husvagnen till och började röra sig. Julian blev stel av skräck. Tänkte de knuffa den utför branten?

Det prasslade i skogen ... det kom någon! Dick stod blick stilla och lyssnade. Inte kom väl Julian och George och Tim tillbaka redan? Han skulle just ropa till Anne, som satt högt uppe i eken och tittade efter dem, när ett skarpt ljud plötsligt bländade honom. "Den här gången har vi dej allt fast!" väste en hotfull röst och fyra starka händer grep tag i honom. Dick sparkade och skrek för att komma loss, men de släpade iväg med honom. Stackars Anne satt som förstenad uppe i trädet och såg på. Hon försökte ropa, men hon fick inte fram ett ljud. Vad skulle hon ta sig till? Tänk om Julian och George också hade blivit kidnappade!

-Vad är det? viskade Anne. -Varför skällde Tim? -Vet inte, viskade George tillbaka. -Han vill ut. Men det är nog bara åskan och blixtarna. -Släpp honom inte! sa Anne. -Det känns bättre när han är i närheten. Jag tycker den här otäcka ödestugan är kuslig. I samma sekund brakade det loss igen. Krrasch! Pang! Krrasch! En blixt flammade till och lyste upp den tomma fönsteröppningen. -George! flämtade Anne. -Såg du karlen därute? -Ja, viskade George. -Vad gör han här mitt i natten? Det måste vara något jätteskumt ... Jag önskar att Dick och Julian var här!

-George är kidnappad, sa Julian och höll fram brevet. -Julian, viskade Ann. Vad ska vi göra? Julian sa ingenting. Han gick ut i hallen och lyfte på telefonluren, men han hörde ingen signal. -Dom har skurit av ledningarna, sa Julian. Han var vit i ansiktet. Det som skulle ha blivit en skön semester full av solsken hade snabbt förbytts till en mardrömsliknande historia full av mystiska inbrott och försvinnanden.

Dimman låg i tjocka sjok över kärret. Det var ett kusligt ställe. Över kärret reste sig Jätteberget med sina branta stup. "Det där måste vara smugglarnästet", sa Julian och pekade. "Det ser ut som en gammal fästning. Titta på tornet! Fem-gänget stirrade upp mot huset på berget. "Det ser så mystiskt ut", sa Anne. "Som om det ruvade på många hemligheter. Det skulle säkert kunna berätta många spännande saker".

Det var Fem-gängets första natt i den ensliga stugan på berget. De hade åkt skidor och kälke hela dagen och de sov som stockar. Plötsligt morrade Tim. Sen skällde han. Ögonblickligen blev allihopa klarvakna. –Det mullrar, sa Anne. –Är det åskan? –Titta! ropade Dick. –Sno er! Över berget på andra sidan dalen hängde ett dimmoln som glödde i mörkret. Det virvlade och vajade tungt ... –Rakt ovanför Gamla Borgen ... Det är något mystiskt med den. Det här måste vi undersöka. Men hade de anat vilka kusliga äventyr de skulle råka ut för, så hade de nog aktat sig för Gamla Borgen.

Julian trevade över panelen i det mörka rummet. Rutorna stämde precis med beskrivningen som Dick hade funnit i lönnfacket. Resten av Fem-gänget stod tysta och väntade. Plötsligt gled panelen åt sidan och de stirrade förvånat in i ett svart hål. "Det där kan inte vara ingången till den hemliga gången", sa George. Julian tände sin ficklampa och stack in den i hålet. "Det sitter ett handtag här. Jag drar i det så får vi se vad som händer." Samtidigt knakade det till under mattan framför öppna spisen. "Julian, det är något som rör sig på golvet", sa Anne vettskrämt. Ingen har väl förmått personifiera en genre så som Enid Blyton med sina ungdomsdeckare. Generationer barn världen över har slukat böckerna om Julian, Dick, George, Anne och förstås hunden Tim.

Fem-gänget gick försiktigt nerför den långa trappan till de gamla fängelsehålorna i Kirrin-borgen. De trevade sig fram i de mörka gångarna. Plötsligt hörde de ett mummel av röster. Det är kanske smugglarna som har kommit tillbaka mitt i natten, viskade George. Det kröp utefter ryggraden på henne av spänning. Tim morrade dovt, långt nere i strupen. Anne rös till. I dagsljus var det bara roligt att prata om smugglare - men på natten kändes det annorlunda. Just då hördes ett skrik. Det var högt och gällt! Fem-gänget stannade och såg på varandra. Vem var det som skrek...

George var rasande. Först lånade hennes pappa hennes ö för sina vetenskapliga expriment, utan att fråga henne om lov. Sen lånade han Tim, för han misstänkte att det fanns någon på ön som ville åt hans papper. Och nu hade han förbjudit Femgänget att fara ut till ön, för han ville inte bli störd när han arbetade! George var utom sig av oro och ilska! Vem var det som fanns på ön? Tänk om det hände Tim något? En natt när de andra låg och sov smög sig George iväg. Hon rodde övee till ön och gick in i den gamla borgen. Plötsligt hörde hon ett ljud. Hon tände ficklampan. Sen smög hon sig försiktigt fram. George flämtade till av häpnad ...

"Det har kommit tåg som ingen känt till, ut ur den där tunneln" sa fåraherden. Jag har hört dem många gånger när jag varit ute med fåren om nätterna. Tunneln har inte använts på trettio år, och ändå kör det fortfarande tåg ut ur den, precis som förr i världen. "Hur vet ni det?" frågade Julian. "Har ni sett dem?" Det gick kalla kårar utefter ryggraden på honom. "Nej", svarade herden. "Jag har bara hört dem. Tuff, tuff, tuff! De gnisslar och skramlar. Men de visslar inte längre. Gamle Träbens-Sam tror att det är ett spöktåg. Det är aldrig någon som kör dem, och det är aldrig någon som ser dem. Gå inte ner dit. Det är en farlig och otäck plats." Just då tittade Julian på Anne. Hon såg alldeles skräckslagen ut.

Vem var den vildögde mannen, som mitt i natten kom med sitt mystiska meddelande? När Dick vaknade i ladan, där han övernattat, trodde han nästan att allt var en dröm. Den gamla stendöva kvinnan i den underliga gården på heden var också nästan lika overklig som en dröm. Men Dick skulle nog bli varse, att det var en bister verklighet alltihop som hände under hans äventyrliga fotvandring tillsammans med Julian, Ann, George och naturligtvis Georges hund Timmy.

Dimman kom sakta krypande och svepte in Fem-gänget i ett fuktigt ogenomskinligt töcken. Nu hade de inte längre någon chans att fly. "Kommer ni ihåg vad den gamle mannen sa", viskade George förskräckt och höll hårt om Tim. "Att man är räddningslöst förlorad, om man är ute på heden när dimman kommer." Julian, Dick och Anne tittade skräckslagna på varandra och nickade. De var fångar på mystiska heden!

"Jag kan inte tänka mig något ljuvligare än att ligga på varm sand, medan solen steker över hela kroppen, äta glass och veta att man fortfarande har tre veckors lov framför sig ... i Kittin till på köpet." Det är en av de Fem som säger så. Än en gång är den våghalsiga skaran församlad i Kittin Cottage, och som vanligt när de strålar samman väntar äventyret bakom närmaste knut. Den här gången rör det sig om kidnappare. Kidnappare som inte förstår att akta sig för de berömda Fem.

Nu är de tillsammans igen alla Fem under en veckas härligt lov, och färden går till Billycock Hill. Där finns en fjärilsfarm och där finns grottor och där är skolkamraten Toby och de båda flygarna Jeff och Ray. Från det hemliga flygfältet försvinner en natt två flygplan och samtidigt försvinner också Jeff och Ray. När de blir misstänkta för att ha stulit flygplanen ingriper Fem för att lösa mysteriet med de försvunna flygarna. De har spännande upplevelser en natt när de möter falska fjärilsfångare och förhärdade bovar och häxliknande uppenbarelser. Men även så enkla ting som en skär liten griskulting kan ha sin del i att mysteriet klaras upp.

Det var inte sant! Fem-gänget trodde inte sina ögon! –Julian! Vad är det? Är det guld? viskade Anne. Julian böjde sig ner och tog upp en liten rund sak ur den murkna kistan. Han tummade på den. –Ja, sa han. –Det är guld. Slottsfruns guld, som har legat här i över sjuhundra år och väntat på oss! Just då föll en stor bit av taket ner och samtidigt hördes ett fruktansvärt vrålande ljud ...

–Äsch, inte kan det bli några äventyr i min gamla fyr, säger Tiner. –Det händer väl ingenting. Å, han känner inte de Fem! Tinker är ny i gänget, han vet inte att de Fem är fantastiska på att nosa sig till minsta lilla äventyr. Och ett gammalt övergivet fyrtorn på en klippö, där vrakplundrare har härjat förr i världen och där hemliga gångar leder ner under havsbottnen – det är en miljö som är skapat för äventyr. Det dröjer inte heller länge förrän det börjar hända saker ...