Barbro Edman – författare

Det är många som drabbas av stroke, enligt statistik en person per 17:e minut! När jag drabbades var vägen tillbaka lång. Jag fick kämpa varje dag och att lära mig saker igen som jag har kunnat hela livet, att gå igen, att klä på mig, ringa på mobilen, skriva på datorn, fingersättning fanns inte kvar och mycket annat. Men när man ser resultat, kämpar man lite till och lite till.

Denna diktsamling handlar om ålderdom, sjukdom, kristen tro, sorg och saknad efter anhörigas död. De personer man älskar högt på jorden finns inte längre kvar. Ålderdom och sjukdom gör inte sorgen lättare, men den kristna tron hjälper och tröstar, ger kraft att vandra vidare. Minnen ger samtidigt glädje och tacksamhet för vad de har fått betyda i livets alla skiften. Barbro Edman 63, har växt upp i Örträsk, en by som ligger i södra Lappland. Numera bosatt i Bygdeå norr om Umeå. -Strax innan pappas bortgång började jag skriva poesi. I dag 4 år senare kan jag med glädje visa upp min första diktsamling. Jag hoppas att denna bok kan vara till hjälp för andra människor som befinner sig i liknande situation. En diktsamling som kom från ingenstans. Raderna till Ekot som en bro bara dök upp i huvudet på Barbro Edman. Diktsamlingen har fått positiva omdömen bland annat för att den så nära tar upp alla känslor som kommer upp när någon dör. Västerbottens Mellanbygd, april 2013

Nu kommer min andra diktsamling LIVET I BACKSPEGELN, som handlar om Tro och Förtröstan. Jag skriver om mina egna livserfarenheter, om sorg och glädje, tankar och funderingar och hur världen ser ut runt omkring oss. Min största trygghet i livet är min personliga tro på Gud, för jag vet att det bär i livets alla skiftningar, trots mina tvivel ibland. Barbro Edman 65, har växt upp i Örträsk, en by som ligger i södra Lappland. Numera bosatt i Skelleftehamn. Jag gav ut min första bok 2012 Ekot som en bro, som handlar om sorg och saknad efter anhöriga som har lämnat oss.

Det är många som drabbas av stroke, enligt statistik en person per 17:e minut! När jag drabbades var vägen tillbaka lång. Jag fick kämpa varje dag och att lära mig saker igen som jag har kunnat hela livet, att gå igen, att klä på mig, ringa på mobilen, skriva på datorn, fingersättning fanns inte kvar och mycket annat. Men när man ser resultat, kämpar man lite till och lite till.