Elin Nystrand von Unge – författare

Den här avhandlingen handlar om kulturhistoriska museers samtidsinsamling. Att samla och dokumentera den egna samtiden är en praktik som i Sverige utvecklades på 1970-talet. Syftet var att de kulturhistoriska museerna, på ett samordnat och systematiskt vis, även i framtiden skulle kunna berätta om den tid som gått. Med hjälp av etnografiska metoder undersöks i den här avhandlingen hur formandet av denna praktik har gått till. Hur påverkas den kunskap som produceras inom ramen för museernas verksamhet av att byggas ur ett pågående, samtida fenomen, snarare än ett historiskt? Vilka är effekterna av att det historiska djupet har blivit så grunt att vi skapar historia direkt ur samtiden? Att museer ägnar sig åt att samla samtid är emellertid inte någon självklarhet. Museer har sedan länge förvärvat det som är gammalt. I dag är följaktligen de flesta museimagasin fulla av artefakter med hög ålder. Stora resurser läggs därför på samlingsförvaltning. En betydande del av budgeten går även till att öka antalet besökare genom publikvinnande utställningar. I ljuset av dessa förhållanden är museernas ekonomiska förutsättningar till insamling ytterst begränsade. Samtidigt produceras i dag fler föremål än någonsin tidigare i historien. Därtill lever vi i en tid där ekonomiska, teknologiska, politiska och miljömässiga processer i snabb takt förändrar människors vardagsliv på ett fundamentalt sätt. De kulturhistoriska museernas uppdrag kan sammanfattas med verben samla, vårda, visa. Men hur går egentligen samlandet till när resurserna är begränsade och samhällsförändringarna snabba?Hur möter museerna dessa utmaningar i det vardagliga insam lingsarbetet?